Dubbelhet

Hörde en intervju med Fredrik Lindström på TV där han bl.a. pratade om att vi i Sverige inte får vara nöjda, vi ska alltid se åt ett annat håll för att jaga vidare. Han fortsatte att prata om att vi för det mesta lever en annan gång, dvs. vi lever inte här och nu, utan vi är på väg till helgen, till resan, till det ena eller det andra evenemanget, och därför är vi inte närvarande här och nu. Och gläder oss heller inte över den stund som är just NU. Det är en konstig form av dubbelhet.

Han fick också frågan om vad han är rädd för och han berättade öppet om sina fobier och sin rädsla för trånga ytor (hissar, flygplan), höjdrädsla (stup m.m.) och hans vänner tycker att han är lite krånglig p.g.a. dessa fobier. När han hamnar i dessa lägen beter han sig som ett djur som sitter fast och försöker gnaga av sig benet för att komma loss, ett totalt irrelevant beteende. Å andra sidan är Fredrik Lindström inte alls rädd för att stå på scenen, prata inför folk, tala offentligt osv, sånt som andra är livrädda för och är situationer som de känner sig oerhört obekväma i. Det är också en form av dubbelhet.

Och det så med oss alla. Det finns en dubbelhet, en inkonsekvens i oss alla på olika sätt och på olika områden. En av livets hemligheter och stora upptäckter är att faktiskt konstatera att så här är det för alla, inklusive mig själv, och ändå acceptera det och förlika sig med det. En väldigt befriande upptäckt. Och en ännu mer befriande upplevelse att fullt ut acceptera det.

Du är hel fast du är dubbel!