Harmoni - eller Lagen om alltings utjämning

Var med om en sak idag som heter försoning. En sak, en händelse som legat mellan mig och en person, fick sin uppgörelse idag. En försoning, ärliga ord, uppriktiga ögon, ord av förståelse och rannsakan, ord och vilja för att mötas. Så skönt för oss båda. “A man has to do what a man has to do”, “a man has to say what a man has to say”. Och när orden är uttalade, omfamningarna (flera!) är gjorda, så är försoning och glädje närvarande direkt.

Märkligt vad sorg och glädje, konflikt och försoning, trätor och förståelse följer på varandra. Livet är underbart igen. Skönt när stormvågorna lägger sig och det blir frid, liksom en nyklippt gräsmatta på sommaren. Eller en åker med mogen säd. Doften och åsynen av den ger harmoni.

Harmoni… det är ett vackert ord. Och ett ännu skönare tillstånd. Lagen om alltings utjämning.

”En harmoni är i musikteori ett antal toner som klingar samtidigt, enligt ett regelbundet rytmiskt mönster, eller som av något annat skäl uppfattas som enhetliga. Det kan också syfta på hur sådana klanger påverkar musiken och varandra, i den betydelsen används ofta benämningarna harmonik eller harmonisk gestaltning” .
(källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Harmoni)

Rocksalt

- Vad är rocksalt? Den frågan ställde jag igår när jag läste namnet på ett nyköpt saltkar.
-Ingen aning, blev svaret.

Salt som salt, vari ligger skillnaden? Jag slår vad om att Rocksalt är dubbelt så dyrt som vanligt salt (ni vet: Jozo salt med eller utan jod, den där sorten som funnits sen man var liten). Salt som salt. Bara för att man byter kostym eller andra yttre attribut, så är man den man är innerst inne. Man tar med sig sitt inre oavsett hur utsidan ser ut. Eller vilken etikett som sitter på utsidan. Rocksalt eller bara Salt. Det är ju salt ändå. Du är du ändå, oavsett vilket namn du har, vilka kläder du bär, vilket jobb du har, vilken lön du uppbär, vilket kvarter du bor i. Du är du, helt enkelt.

Nu ska jag lära mig vad Rocksalt är. Ville bara skriva av mig först.

Fritt fall

Ett märkligt fenomen är att efter en längre tids själslig ansträngning och så är plötsligt anspänningen över, då är det precis som om proppen dras ur och all trötthet och tomhet fullkomligt forsar över en. Precis så är det för mig just nu, idag.

Tre av fyra stora händelser med all själskraft som går åt och som hör ihop med dessa, är över. Och idag kommer reaktionen. Kraften har runnit ut och jag känner mig fullständigt paj.

Och ändå ska jag igång med det fjärde i morgon och med full kraft och energi ta mig an alla dess utmaningar.

Hur ska det gå? Orkar jag? JAG VILL!

Idag:
Solen ler sitt vackraste leende idag här vid havets strand
fåglarna kvittrar sina allra gladaste och vildaste vårläten i skogsbrynet,
egentligen är allting underbart.

En knapp vecka efter två av mitt livs svåraste upplevelser
och ännu färre dagar efter en av mitt livs vackraste upplevelser
så är jag bara tom.

Fyll min bägare, Du som alltid ser mig. Tack för att Tännforsen finns och flödar hela tiden.

Tyckandet tar på krafterna

Har du träffat dem? De som har åsikter om allt? Redan under gymnasieåren fanns de i min omgivning, i min klass. Där fanns ett sportgäng och ett socialistgäng – och de senare var mycket pålästa och medvetna om allt som rörde sig i samhället, både nationellt och internationellt. De hade åsikter om allt och alla. Då fattade jag inte – och gör det fortfarande inte – hur man kunde vara så färdig i sina åsikter om allting! När man var 18 år! Och dessa människor finns nu också. Man har åsikter om allt och har man inga, så verkar det så ändå på pratet. Det måste vara jobbigt att ha det så. Att pressa sig till åsikter om allting. Hela tiden.

Proffstyckare. Alltså: proffs-tyckare. Politiska proffstyckare, moraliska proffstyckare, sportproffstyckare, religiösa proffstyckare, pedagoger som är proffstyckare, anarkistiska proffstyckare, rasistiska proffstyckare. Någon gång, någonstans, borde tyckandet ta slut. Liksom sina ut, eller ebba ut, likt ett lågvattenstånd. När allt är sagt, när allt är tyckt. När osäkerheten smyger sig på. När de färdiga och enkla schablonerna känns för ytliga, för utslätade, för klichéartade.

När tyckandet och skrivandet och agerandet blir en piska över ens liv, då har det gått för långt. Själen blir liksom tömd på sig själv. Tom. Behovet av återhämtning ropar ur djupen. Själens längtan efter att inte alltid behöva uttala sig, tycka något, ha något klokt eller djupt genomtänkt att leverera, blir som ett ångestskrik inombords. När förmågan att tiga stilla försvunnit och vilan i att bara få vara stilla och tyst inte längre finns och tryggheten i att inte behöva skydda sig med verbala medel i tal eller skrift inte existerar, då är det dags!  Dags att stanna upp, dags att ta sig en funderare, dags att få lite självdistans, hög tid att skratta åt sig själv en smula och inte ta sig själv på alltför stort allvar. Det är tid för det. För många.

Tyckandet tar på krafterna. Du får vila dig från det nu.

Susanna Kallur mår bra

Hon satt i Vinterstudion hos André Pops i soffan mittemot och de samtalade om segrar och motgångar i hennes karriär. Hon berättade om när hon slog inomhusvärldsrekordet på 60 meter häck och andra stora framgångar hon upplevt. "Susanna Kallur satte världsrekord på 60 meter häck vid en friidrottsgala i Karlsruhe 10 februari 2008 med tiden: 7,68."

Sen visades även sekvensen i det viktiga loppet i OS-semifinalen i Peking 2008 där hon fastnade på första häcken och ramlade huvudstupa i backen. Aldrig förr eller senare har hon ramlat på löparbanan i ett lopp sa hon. Här är bilder från hennes mardröm då alla goda drömmar slogs i 1000 bitar: http://www.svd.se/sport/kallur-ramlade-utslagen_1578997.svd

De fortsatte samtalet en stund om just denna händelse. Susannas ögon tårades en smula och det kändes fortfarande svårt, men hon hade gått vidare ändå. Hon sa något väldigt klokt i Vinterstudion – när Pops på journalisters vis försöker pressa fram det där lilla extra och sensationella – när hon med fast stämma säger: ”många försöker få det här till ett jättestort drama i mitt liv, men jag tänker: Ok, det här har hänt för mig, jag är ledsen och besviken, men det är sånt som händer, det kommer nya lopp, nya chanser för mig, jag har lämnat detta bakom mig och fokuserar framåt”. Vilken klok tjej!

Det var en läkare som sa till mig en gång att han hade mött patienter som uttryckte sig i handlingar och ord som om det de var allra bäst på, det var att må dåligt. De hade sitt egenvärde i det, de levde i det, av det, genom det och hade alltid detta för ögonen. Om de hade blivit friska, hade de förlorat sin identitet liksom. Så långt kan det gå.

Susanna Kallurs inställning känns helt rätt. Gå vidare. Se framåt. Nya dagar. Nya segrar. Nya mål. Vad spännande att leva!

Här är hon, på GP-galan i Karlskrona 2006.

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar

Vi stod där som två fåntrattar i torsdags kväll, jag och min kompis som är snickare. Glasväggen på 30 x 200 cm till den nya duschväggen försvann plötsligt som av ett pistolskott och vi stod båda i ett hav av glassplitter i bara strumporna. Glas överallt. Och hans fingrar blödde. Jag stod kvar, blixtstilla, för att slippa få glas under fötterna. Han tog sig ut till andra badrummet för att stoppa blödningen och droppandet. Vi fattade ingenting. Glaset bara smällde och försvann. Och precis som ett dricksglas som exploderar och hittas i småbitar överallt, så var det nu också, fast 200 ggr värre. Vi konstaterade att det måste ha varit spänningar i glasskivan som orsakade alltsammans. Så tråkigt och meningslöst på något sätt. Skönt att vi inte fick glas i ögon eller mun… nu två veckors väntan på en ny skiva. Trist.

Den här veckan och förra har varit fylld av möten med människor som berättat om olika saker som orsakat att deras hjärtan brustit eller på något sätt tagit skada. Jag vet inte varför jag kommit in i dessa samtal, men på något sätt har vägarna korsats och samtalet tagit sin början och funnit en naturlig fortsättning. Det har varit sorg efter en nära anhörigs död, en förälder som lagt skuldbörda på någons samvete redan från unga år och dessa har följt med under livet upp i mogen ålder, en närstående som gång på gång ger granskande och  dömande blickar och kommentarer. ”Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar” sjöng Björn Afzelius. Det är egentligen ingenting det där med glasväggen, bara lite förargligt, i jämförelse med ett hjärta som såras eller slås i tusen bitar.

Jag skickar vidare orden som Han sa: ”kom till mig du som arbetar och är tyngd av bördor, så ska jag ge dig ro”. Och om Honom står det vidare: ”ett brustet hjärta ska Han inte krossa, en rykande veka kommer Han inte att utsläcka”. Även om hjärtat är brustet, finns det en som kan läka det och göra det helt igen. Människor som upplevt det har jag också mött de senaste veckorna.

Det finns hopp. Och snart har vi dusch hemma! :)

Du som haver

Du som haver livet kärt
glöm allt som du hittills lärt.
Vakna varje morgon åter
lev och skratta så det låter.
Hoppa, dansa, sjung en sång
njut av livet hela dagen lång.
Aldrig blir du färdig
du känner dig ovärdig
men det är bara sunt
storhetstankar är bara strunt.
Du som haver livet kärt
gläd dig över allt som är värt
att tacksamt ta emot
och tacksamt dela ut
allt annat är sekundärt.

Vasaloppet - vårens födslovärkar...

Blåbärssoppans förlovade land: Dalarna, sträckan Sälen-Mora. 16.000 anmälda och över 10.000 som tar sig hela vägen. Världens största och mest historieanknutna skidlopp. Blod, svett och tårar. 90 km klassisk stil. En fascinerande tävling som överlevt världskriser och skidtraditionsbyten. Helt enkelt: 9 mil i klassisk åkning. Svenskar, norrmän, tyskar, danskar, kanadensare, engelsmän, tjecker, italienare, fransmän – ja folk från världens alla hörn. Det tillhör mitt liv att varje år – första söndagen i mars – gå upp kl. 7.45 och slå på TV:n för att kunna se starten för Vasaloppet kl. 8 och sen resten av förmiddagen till målgång runt 12-snåret följa detta lopp. Det liksom tillhör mig sen jag bodde i Orsa i Dalarna och var på besök i Mora vid målrakan och upplevde stämningen omkring detta enormt stora evenemang. Fascinationen ligger nog inte bara i det, utan allra mest i den oerhörda urladdning av kraft, vilja, inspiration och självövervinnelse som presenteras här. Det är fråga om urkraft som sätts i rörelse.

Vasaloppet är en utmärkt metafor för hur livet är med start och mål, med kraft och svaghet, med stationer för resurs- och inspirationspåfyllnad, mänskliga möten och krockar, uppförsbackar och utförslut, dåligt glid, bakåtglid, jämförelser med andra, uppmuntran av medtävlare eller konkurrens med utslagning, förmågan att fortsätta trots att det känns som om jag helst skulle vilja ge upp. Det finns mycket mer att nämna av detaljer och delar i denna metafor ”Vasaloppet som en liknelse av livet”.

Du, drick mycket blåbärssoppa. Fyll på med energi. Ta vara på chanserna till återhämtning i ditt livs Vasalopp.

En annan sak som Vasaloppet är för mig är dagen då våren föds. Skidåkarnas blod, svett, kamp och tårar har för mig blivit födsloarbetet för att våren ska kunna födas och komma fram i dagen. "Det gör ont när knoppar brister" skriver Karin Boye och det gör ont när våren ska födas och där hjälper vasaloppsåkarna till i någon sorts gemensam födslovärk som sätter fart på våren och faktiskt utgör början, själva starten, för nytt liv denna säsong. Tack för hjälpen alla ni tusentals skidåkare som gör detta möjligt!

Veckan

Veckan kommer
veckan går.
Måndag rusar
tisdag snurrar
onsdag ilar
torsdag störtar
fredag bidar
lördag jobbar
söndag vilar.
Veckan kommer
veckan går.
Lycklig den
som det förstår.
Och stannar upp.