Tyckandet tar på krafterna

Har du träffat dem? De som har åsikter om allt? Redan under gymnasieåren fanns de i min omgivning, i min klass. Där fanns ett sportgäng och ett socialistgäng – och de senare var mycket pålästa och medvetna om allt som rörde sig i samhället, både nationellt och internationellt. De hade åsikter om allt och alla. Då fattade jag inte – och gör det fortfarande inte – hur man kunde vara så färdig i sina åsikter om allting! När man var 18 år! Och dessa människor finns nu också. Man har åsikter om allt och har man inga, så verkar det så ändå på pratet. Det måste vara jobbigt att ha det så. Att pressa sig till åsikter om allting. Hela tiden.

Proffstyckare. Alltså: proffs-tyckare. Politiska proffstyckare, moraliska proffstyckare, sportproffstyckare, religiösa proffstyckare, pedagoger som är proffstyckare, anarkistiska proffstyckare, rasistiska proffstyckare. Någon gång, någonstans, borde tyckandet ta slut. Liksom sina ut, eller ebba ut, likt ett lågvattenstånd. När allt är sagt, när allt är tyckt. När osäkerheten smyger sig på. När de färdiga och enkla schablonerna känns för ytliga, för utslätade, för klichéartade.

När tyckandet och skrivandet och agerandet blir en piska över ens liv, då har det gått för långt. Själen blir liksom tömd på sig själv. Tom. Behovet av återhämtning ropar ur djupen. Själens längtan efter att inte alltid behöva uttala sig, tycka något, ha något klokt eller djupt genomtänkt att leverera, blir som ett ångestskrik inombords. När förmågan att tiga stilla försvunnit och vilan i att bara få vara stilla och tyst inte längre finns och tryggheten i att inte behöva skydda sig med verbala medel i tal eller skrift inte existerar, då är det dags!  Dags att stanna upp, dags att ta sig en funderare, dags att få lite självdistans, hög tid att skratta åt sig själv en smula och inte ta sig själv på alltför stort allvar. Det är tid för det. För många.

Tyckandet tar på krafterna. Du får vila dig från det nu.