Susanna Kallur mår bra

Hon satt i Vinterstudion hos André Pops i soffan mittemot och de samtalade om segrar och motgångar i hennes karriär. Hon berättade om när hon slog inomhusvärldsrekordet på 60 meter häck och andra stora framgångar hon upplevt. "Susanna Kallur satte världsrekord på 60 meter häck vid en friidrottsgala i Karlsruhe 10 februari 2008 med tiden: 7,68."

Sen visades även sekvensen i det viktiga loppet i OS-semifinalen i Peking 2008 där hon fastnade på första häcken och ramlade huvudstupa i backen. Aldrig förr eller senare har hon ramlat på löparbanan i ett lopp sa hon. Här är bilder från hennes mardröm då alla goda drömmar slogs i 1000 bitar: http://www.svd.se/sport/kallur-ramlade-utslagen_1578997.svd

De fortsatte samtalet en stund om just denna händelse. Susannas ögon tårades en smula och det kändes fortfarande svårt, men hon hade gått vidare ändå. Hon sa något väldigt klokt i Vinterstudion – när Pops på journalisters vis försöker pressa fram det där lilla extra och sensationella – när hon med fast stämma säger: ”många försöker få det här till ett jättestort drama i mitt liv, men jag tänker: Ok, det här har hänt för mig, jag är ledsen och besviken, men det är sånt som händer, det kommer nya lopp, nya chanser för mig, jag har lämnat detta bakom mig och fokuserar framåt”. Vilken klok tjej!

Det var en läkare som sa till mig en gång att han hade mött patienter som uttryckte sig i handlingar och ord som om det de var allra bäst på, det var att må dåligt. De hade sitt egenvärde i det, de levde i det, av det, genom det och hade alltid detta för ögonen. Om de hade blivit friska, hade de förlorat sin identitet liksom. Så långt kan det gå.

Susanna Kallurs inställning känns helt rätt. Gå vidare. Se framåt. Nya dagar. Nya segrar. Nya mål. Vad spännande att leva!

Här är hon, på GP-galan i Karlskrona 2006.