När allt (inte) stämmer

Har just avslutat den femte boken i deckarserien om antihjälten Harry Hole. En knivskarp kriminalkommissarie med många ambivalenta och motstridiga känslor inom sig och en ständig kamp mot alkoholism. Kombinationen av dessa motsatser inom denna personlighet tilltalar mig och gör personen på bokens blad verklig och levande. Kanske är det denna dubbelhet som är mitt största intresse och den viktigaste behållningen av böckerna. Fladdermusmannnen, Kackerlackorna, Rödhake, Smärtans hus, Djävulsstjärnan... Under de närmaste veckorna där semestern hägrar ser jag fram emot de följande böckerna: Frälsaren, Snömannen och Pansarhjärta. Alla med samma huvudperson

Varje intrikat kriminaldrama innehåller mängder av miljö- och personskildringar (vilket jag skrivit om i en tidigare artikel här), och i varje bok finns det små meningar och uttalanden som dröjer sig kvar. Ord som  jag känner genomborrar mig, som går genom alla fördomar, förutfattade meningar, färdiga tankar om människors  skuld och oskuld, människors motiv och livsmål. Naturligtvis kan man läsa böckerna utan en enda reflektion av denna karaktär, men nu är jag som jag är. Och "man får vara glad att man är som man är, när man inte blev som man borde". Men vem vet hur man skulle bli som man borde? Kanske var det så här det var tänkt att just jag skulle bli? Och detsamma för dig, kära läsare.

Jag brukar vika ett hundöra på den sida i boken där det finns just sådana här uttalanden som liksom drabbar mig och det känns som att ta boken, författaren, huvudpersonen och mig själv på allvar att återvända till just dessa hundörs-sidor och läsa stycket igen och reflektera över innebörden.

Eventuellt återkommer jag just kring denna infallsvinkel på denna plats, utifrån böckerna om Harry Hole.

Citat: 
"Det stämde lite för bra". "Vad menar du?" Harry kliade sig på hakan. "Visste du att Duke Ellington brukade be pianostämmaren att inte stämma pianot helt  rent?" 
"Nej."
"När ett piano är stämt kliniskt perfekt, låter det inte bra. Det är inte fel, men det förlorar lite av värmen, äkthetskänslan."
----------
När jag läste detta samtal, kan jag ärligt säga att jag inte kunde släppa orden om pianot och stämningen. En speciell stämning infinner sig när  jag smakar på orden. Associationerna går vida omkring till människor jag mött under livet som - liksom Ellingtons piano - inte varit perfekta, där det funnits en och annan ton som inte varit i perfekt harmoni jämfört med de andra tonerna, men deras liv  har varit vackra, de ackord som klingar ut från deras hjärtan vittnar om ett fullödigt liv, ett levande liv, ett liv i sorg och glädje och med mening och innehåll. Människor som drar andra till sig, som förlikat sig med att livet är inte perfekt, gräset är inte alltid nyklippt, frisyren ligger inte alltid perfekt sprayat på plats, kläderna satt lite löst här och där och bilen hade repor, liksom själen. Det perfekta gör att man förlorar värmen, det personliga tilltalet, det inbjudande, det som drar andra till sig och till det liv som finns inom en.

Denna tanke lämnar jag över till alla er andra som liksom jag känner att Pianostämmaren inte vridit alla tonerna i våra liv till den kliniskt perfekta stämningen, utan tillåtit att några toner faktiskt ligger på gränsen till ostämdhet (dock ej nedstämdhet), men som gör att människor i vår omgivning kan slappna av och vara sig själv utan att bygga upp försvarsmurar omkring sig eller fälla ut klorna till attack.

GLAD MIDSOMMAR alla normala och välljudande människor där ute!