Att skriva. Och att läsa det någon skrivit.

För en tid sen resonerade jag och en bekant om skrivande. Jag har inget större behov av att redogöra för alla turer i samtalet, men jag landade i alla fall i några slutsatser för min del.

Om någon känner ett stort behov av att skriva: skriv! Skriv för ditt liv! Skriv för att du måste (för att ditt inre bjuder dig, inte någon annan), skriv för att visualisera och konkretisera dina tankar. Ord är visualiserade tankar, och skrift är visualiserade ord. Genial och enkel logik. Att skriva är att uttrycka sitt inre. Att skriva är att fånga det som finns inom dig. Att göra något verkligt av tankarna, istället för att de bara finns inom dig likt en slumrande och bortglömd resurs. Tankar och ord som skrivs ner tvingar skrivaren till eftertanke på ett sätt som de talade orden inte alls tvingar till. Det är en god sak: eftertänksamma ord som skrivaren har tänkt igenom och haft chans att revidera, tänka på utifrån olika perspektiv innan de överlämnas till andra. Detta måste vara en viktig aspekt om man ska kunna ta sig själv och andra på fullt allvar. Det är för skrivaren ett sätt att visa sina läsare respekt. Ord som står för någonting och är ett verkligt uttryck för skrivaren.

Och att läsa det någon skrivit är att lära känna denna person. Att ta del av hans eller hennes inre. Det är viktigt. Det är att ta någon på allvar. Det är ett mycket konkret sätt att visa respekt för skrivaren. Inte för att man alltid håller med om det någon skriver, men att förhålla sig till det utifrån ett helhetsperspektiv, man måste ju läsa alltsammans och inte rycka ett litet stycke ur sitt sammanhang.

Att skriva är att ta sig själv på allvar. Att läsa det någon skrivit är att ta honom eller henne på allvar.