Från mitt altanfönster

Den ljusblå himlen är som en stor bakomliggande fondvägg för det konstverk jag ser från min stol på altanen. Grova, vinröda trämöbler som funnits här några år står dynlösa ute i väder och vind gapar tomma och de 2 nyinköpta stolarna med fällbara ryggstöd är desto mer inbjudande i solflödet. Sommarkänsla. En blommig plastduk på bordet som hör ihop med de grova utemöblerna vajar i ena hörnet. Vindstyrka ca. 9 m/sek. Jag får lov att öppna fönstret bakom mig för att inte få andnöd av den tryckande värmen här inne. Korsdrag, det är ett skönt drag. I alla fall idag. För tre veckor sen köpte vi vår nya grill på hjul och det visade sig att den fungerade alldeles utmärkt, den står bredvid bordet under takfoten.

Grannens misslyckade granhäck vajar lojt i vinden. Den del av häcken som är mot vår tomt är så vissen och ful, så det fula har vi försökt motarbeta med spaljéer och diverse klängande och klättrande växter som i alla fall gör häcken grön och fin under sommaren. Vi har erbjudit det äldre paret att vi skulle dela på kostnaden för en ny häck, men de kontrade med att ”vi är så gamla, så vi vill nog inte göra det arbetet”. Så var det med det. Jag ska nog starta ett nytt parti: Häckpartiet. Vad tror ni om det? Alla partier har ju en bärande fråga (och en del partier har bara EN fråga på sin agenda och kan utifrån den förklara och lösa alla samhällets problem) och Häckpartiets bärande fråga skulle just gälla häckar: granhäckar, grannhäckar, höga och låga häckar, smala häckar och breda häckar. Och detta OS-år även långa och korta häcken. Det finns så otroligt många sorters häckar. Nu kommer ett citat osökt i mitt minne: ”lycka är att vinna 110 meter häck och ha någonstans att plantera den”. Eller samtalet goda grannar emellan, när den ena grannen säger till sin grannes fru: du har en väldigt fin häck! Är den alldeles nyansad?”

Nu kryper en fluga på mitt vänstra ben. Den stör mig i mitt skrivande och nyss stod grannens katt Lisa i öppningen och bara stirrade stint på mig när jag lyfte blicken. Det är förresten den mest osociala katt jag någonsin mött. Trots att vi varit kattvakter hos dessa grannar ett otal antal gånger, så är det nästan lögn att få närma sig Lisa (och hennes son Sixten också för den delen) och klappa henne på ryggen. Icke. Gör dig inte det besväret, du kommer att misslyckas, säger mig hennes blick. Man brukar säga att det finns svala kvinnor, men denna katthona tar priset. Men precis som för kvinnorna, är ju problemet hennes. Jag kan tillägga att det finns sådana män också. Som Sixten t.ex.

Grannarna är förresten ett kapitel för sig (nu blev det bara ett nytt stycke i min lilla essä). Goda grannar är bra att ha. Och det har vi. Pålitliga, pratglada, samarbetsvilliga, skojfriska. Grannarna bakom vårt hus (ni vet de med den anskrämliga häcken) ägde en gång i världen hela området där det nu står fyra hus. Avstyckad tomt. De har säkert bott i sitt hus sen 1950-talet. Vitt med eternitplattor på väggarna och rött tegeltak. Det ligger norrut från vårt hus sett. Grannen i öster som när han målade om sitt hus förra gången tog ungefär samma färg som på värt hus: blått. Villablått. Grannen i väster har ett gult hus, med svart tak. Passar bra, för han håller på AIK i fotboll och hockey. Gnagarna. Han hade även en båt i samma färger förut. Ja, den hade inget tak, men skrovet var gult och bottenfärgen svart.

Grannen åt söder har ett underligt smeknamn, och är inföding här från ön. Ja, det är alla våra fyra grannar, utom västergrannen. Södergrannens mamma fyller 99 i höst. Klar i huvudet och följer med i resonemang som förs. Härligt med en sådan ålderdom.

De ljus- och mörkrosa pelargonerna som står på blomsterbänkarna här på altanen lyser upp tillvaron för oss. Det ljusa och maritima temat på prydnadsgrejerna ger känslan av öppenhet, hav och himmel. Tomatplantorna står på vänt för att kunna flyttas utomhus när den riktiga sommarvärmen infinner sig. En skön plats på jorden, för lata dagar, goda frukostar, läsupplevelser och grillkvällar. Och som nu: skrivarstunder.