Tankarna och funderingarna hopades och flög iväg, kom åter och stack sin kos igen. Ju mer jag tänkte på märket i golvet, på reporna och stenskotten i lacken och på törnarna en människa får under livet, ju mer komiskt, humoristiskt och på allvar blev det. Till slut kände jag bara att jag var tvungen att skratta åt alltihop, eller i alltihop, eftersom jag lever mitt i alltihop!
Kanske är det meningen med ett golv att det SKA bli märken i det. Möjligen är det meningen med en bil att det SKA bli märken av skiftande storlek och sort på den? Är det faktiskt så att det ÄR livets mening (eller i alla fall en del av den) att vi möter saker som ger oss sår, skavanker, frågor och lidande? Och om jag kan komma fram till denna slutsats kanske det kan leda till att det där som jag blev så upprörd över, så sårad och så besviken av, är en del av livets mening, då kanske det framkallar glädje och en känsla av mening med livet istället?!
Woooooh! De där märkena talar till mig om livet: om barnens framfart över golvet, om bilens framfart på vägar och stigar och om min egen livsvandring och allt vad den bjuder på, och på så vis ges livet färg, nyans, toppar och dalar, glädje och sorg. Som en elev skrev i en skrivarkurs på gymnasiet: ”lycka är att känna att jag levat”. Eller som det står i reklamen för tvättmedlet Ariel (ibland hittar reklammakarna guldkorn…): ”Smuts är bra”. Varför då? Jo, för att smuts talar om liv och rörelse. Och ”bättre med lite damm i hörnen, än ett rent helvete”.
Jag tror jag ska tänka på ett nytt sätt om märkena i golvet och de andra skavankerna i livet. Så får det bli.
”Livet är inte rättvist om man inte ser det ur ett längre perspektiv”. (skriver Haruki Murakami)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar