Jag sitter i ett av mina rum just nu och skriver. Skrivbordet i björk hyser tangentbord, mus, bildskärm, en svart lampa, häftapparat, hålslag, pennställ, ett par, tre pappershögar med viktiga och ännu viktigare papper, en gammal telefon och min HP-skrivare. Förresten, jag glömde pennvässaren. Och linjalen med färgglada djur på, som finns kvar här sen barnen var små. På linjalen står det: Djuren många på vår jord, kommit har av Skaparord. Tror att de fick den i söndagsskolan efter idogt deltagande eller när någon av dem fyllde år.
På väggarna i rummet finns det några foton som jag skrivit ut eller beställt på nätet. Egna bilder, förstås. En kalender från förra året, men bilderna är tidlösa så därför fick den hänga kvar eftersom jag inte framställde någon ny till detta år. Vintern och våren har varit alltför hektisk för sådana aktiviteter. Tyvärr. 2 stora ögon stirrar på mig från kalendern, det är en berguv som jag fotograferade i Brunnsparken i Ronneby strax innan den skulle släppas ut i frihet från sitt hägn. Ögonen ser ut som två stora glaskulor, sådana där som jag samlade på och spelade om när jag var barn och lattjade med mina kompisar hemma i Södertälje. Det var tider det. På tal om kulor; det finns en diktare som skrev så här:
”Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män."
(Sten Selander, från dikten Spela kula i diktsamlingen Staden, 1826)
På en annan vägg finns några bilder från Karlskrona och Hasslö. Den gemensamma nämnaren i bilderna är dimma och dis. Det är förhållanden som ofta ger en förtätad, mystisk och lite dämpad stämning. Bilder som är öppna i tolkningsavseende, men slutna i sin – i dimman – instängda form. Byrån vid den tredje väggen är fylld av diverse viktigheter: ljud- och musikgrejer, minneskort, viktiga sladdar och kablar som man inte kan vara utan och en hel del annat. Jag får inte glömma de två viktigaste tingen där: extrabatteriet till min Nikon och de böcker jag för närvarande läser. Smärtans hus (Jo Nesbö), Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (Haruki Murakami), Dag Hammarsköld – den förste moderne svensken (Mats Svegfors), Att ta vinnande bilder (Bo Segeholm), Att älska livet mer än dess mening (Ove Wikström), Lärda ord för alla (S Olof Gunnarsson), Ikonen i fickan (Ove Wikström), Att skriva (Stephen King) och Den långsamma kärleken – en bok om Pilgrimens nycklar (Helene F Sturefelt).
Min gamle rektor på folkhögskola i Orsa på 1970-talet talade varmt om sina böcker: ”de är mina bästa vänner – de finns alltid där när jag som bäst behöver dem” sa han vid ett tillfälle. Mer och mer har jag också känt så. Pärmarna och bladen döljer så mycket av glädje, livsvisdom, livskraft och näring för själen. Varje bok som öppnas, öppnar ett nytt universum, ger nya insikter och inblickar i andras tankevärld och verklighet. Därför är bokhyllan på den fjärde väggen fylld av böcker från golv till tak. En enkel spotlight högst upp ger ljus över skriften när jag slår mig ner i min urgamla läsefåtölj anno 1979. Min första fåtölj i min första egna lägenhet. Den har hängt med, eller snarare: stått sig, under alla dessa år. Den är nästan kultförklarad och näst intill Kulturmärkt efter min bak som pressat sig ner i sitsen åtskilliga timmar medan blicken och tankarna försjunkit i ord och berättelser. Vilka skatter inom en armlängds avstånd! För att inte tala om gitarren som finns här också.Det här är mitt viktigaste rum. Själva navet. Jag unnar alla att få ha ett sådant rum. Det är både slutet och öppet, det beror på vilken dag det är och vilka behov som gör sig gällande. Det både avgränsar och öppnar upp mot alla möjliga världar omkring. Det finns ett japanskt ordspråk som lyder: musslan lämnar aldrig sitt skal, men lär ändå känna havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar