En tuff tjej

Varje morgon åker jag kollektivt till jobbet (vilket underligt ord egentligen, ”att åka kollektivt”). Det betyder att jag åker buss tillsammans med andra som ska in till jobbet eller skolan i stan. Det finns många sorters människor på bussen som jag skulle vilja skriva lite om vid något tillfälle. Kanske under rubriken ”en bussåkares funderingar” eller ”bussåkning har sitt pris” eller ”bussåkning – ett nödvändigt ont” eller kanske ”bussliftarens färd till jobbgalaxen”. Det kommer, var så säker.

Det är ett antal killar och tjejer med på bussen nästan varje gång jag åker och en del av dem hejar faktiskt när man möter deras blick, men desto fler har blicken riktad nedåt, eller snarare inåt – de tittar in i huvudet, dvs. sover en stund i skiftande kroppsställning. Och alla med hörsnäckor och full volym med senaste spotifyspellistan. Det enda jag hör är diskanten och basen. Det finns en del av dem som har en väldigt tuff attityd och ser enormt avvisande ut och strålar ut känslan av att vara blasé inför det mesta som har med vanlig vardag att göra.

Som en kontrast till dessa tonåringar som försöker verka så coola, så kommer det ombord en tjej i bussen, varje morgon, vid hållplatsen strax före E22. Hon kommer ut till vägen i sällskap med sin mamma, sin lillasyster i barnvagn och deras lilla trasselsudd till hund. Hon kliver ombord på bussen, säger med fast röst: ”till stan” och söker sig sen till platsen längst fram eller ganska långt bak, till platserna precis efter bakdörren. Hon vinkar till sin mamma och lillasyster och sen åker bussen iväg. Inne vid järnvägsstationen i stan kliver hon av för att ta en annan buss, en stadsbuss, till sin skola. Hon är kanske 9 år, mörkt, långt hår, beslutsam blick och inte ett dugg rädd att kliva in i bussen och gå långt bak för att hitta sig en plats. Morgon efter morgon ser det likadant ut. Jag blir så där glad och imponerad av denna lilla tjej som bara kliver in och tar för sig. Utan minsta tvekan, utan minsta darr på stämman, utan minsta rädsla i ögonen när hon möter alla blickar i bussen.

Vi har nog alla samma goda känsla inför denna modiga lilla tjej som kommer in i bussen varje morgon med sin fasta, men ändå öppna blick och sina bestämda steg. Man bara känner: måtte denna självkänsla få förbli hos henne, detta stora självförtroende finnas kvar hela hennes liv. Tänk vad mycket dessa bussresor innebär för henne när det gäller att våga. Och att våga vara sig själv, utan att kliva undan. Jag blir riktigt uppmuntrad när jag ser henne.

Och i jämförelse med de andra tjejerna och killarna, så ser jag här en tjej som är TUFF på riktigt!