Konsten att ta ifrån någon självförtroendet - eller att stärka det

Idag samtalade jag med en ung tjej från Bagdad. Hon berättade lite om sina svårigheter i relation till en svensklärare som hon haft. Hon har bott i Sverige endast 4 år och pratar svenska kanonbra. Visst hörs brytningen (och den blir hon aldrig av med, så är det när man lär sig ett nytt språk efter 13-14-årsåldern), enligt språkforskarna. Det som gjorde henne ledsen var att svenskläraren hade sagt till henne: ”du kan ju inte uttala ett enda ord rätt”. Jag förstår att hon hade blivit sårad. Hon tappade sitt självförtroende helt och hållet.

Glaskonst på Öland -
bräcklig skönhet

När hon skulle skriva, läsa och prata spände hon sig väldigt mycket inför läraren och då gick det ännu sämre för henne. En ond cirkel. Hon sa: ”nu när jag sitter här och pratar, kommer orden hela tiden och jag hackar inte alls när jag ska prata, och det är ju för att jag inte är nervös för att någon ska klaga på mig och tycka att jag inte kan prata ett enda ord rätt”.

Nu hade hon fått en annan lärare som inte bemötte henne på det där jobbiga och knäckande sättet, utan kunde lyssna in och ge uppmuntran istället. Och tjejen jag pratade med kunde andas ut och koppla av och känna att hon gjorde stora framsteg hela tiden med självförtroendet i behåll. Vi har nog alla minnen av lärare av båda sorterna. Men de vi vill minnas är de som uppmuntrade och stärkte vårt självförtroende.

Vilket inflytande en vuxen kan ha på unga människor. Vilket inflytande en lärare kan ha på sina elever. Och vilket inflytande föräldrar kan ha på sina barn. Det är väldigt lätt att ta ifrån någon hans eller hennes självförtroende. Och självkänsla.

Gör inte det. Uppmuntra istället. ”Du blir aldrig färdig, och det är som det ska!”

The german girl with the network tattoo

De satt där på morgonen vid 9-tiden, de tyska ungdomarna i campingstugan bredvid, med frukosten i beredskap: en cigg, en starköl och jag tror att jag såg en liten bratwurst på bordet och en flaska med brunt innehåll (och det var inte ett kissprov). De satt och pratade och skrattade. Det visade sig att de var där av en speciell anledning: ett punkband med rasistiska förtecken från Sörmland skulle göra sin sista spelning ganska nära campingen. Vi förstod sambandet på kvällen då det var världens pådrag med ungdomar, skinnvästar, nyrakade huvuden och tatueringar med särskilda symboler – och poliskontroller i båda färdriktningarna! Konserten kommenterades i ortspressen dagen efter. Inte i speciellt positiva ordalag, kan tilläggas.

Människor kan vara hudbeklädda med regnbågens alla färger och tillvarons alla former och mönster. Det är visst väldigt på modet just nu. Hoppas de inte ångrar sig när de blir äldre.

På campingen var det lugnt. Efter kl. 23. Ausgezeichnet!

The german girl with the network tattoo

Kan du smile åt meg en gang til?

En norsk man berättar att han en gång gick tillsammans med en kamrat genom Oslos gator. De gick i de fattiga kvarteren och såg några pojkar som lekte där på gatan. Pojkarna var smutsiga, hade trasiga kläder och eftersom de lekte i just de kvarteren, förstår vi att de var väldigt fattiga. Det hela utspelade sig i början av 1900-talet. Tomas, som mannen heter, berättar att han fick ögonkontakt med en av pojkarna och log sitt allra varmaste leende mot honom.

De tänkte inte mer på den saken, utan gick vidare. Efter ett par kvarter hörde de springande steg närma sig och Tomas kände plötsligt att någon drog honom i rocken. De stannade upp och vände sig om. Det var en av pojkarna som de hade sett ett par kvarter bort. Tomas såg på honom och frågade: ”vad vill du min lille vän?”. Pojken såg upp i hans godmodiga ögon och svarade: ”kan du smile åt meg en gang til?” (alltså: ”kan du le mot mig en gång till ?”)

Tomas gjorde det så gärna.

Ett leende kan göra skillnad. En uppmuntrande blick och ett uppmuntrande ord kan förändra tillvaron för någon. Jag har fått uppleva det.  Idag.

Kan du smile åt meg en gang til?

Att klättra i sammanträdet

Schimpanser på Kolmården klättrar i sammanträdet

"Vi var lika apor som klättrade i sammanträdet."
Så tänker jag ibland när jag är trött på sammanträdet.

Om man ändå kunde klättra ner.

Rosa och grått

Modern konst vid Tantolunden i Stockholm.
Det rosa mot det gråa.

Är det vackert?
Vilka associationer får du?
Vad kan utställaren ha tänkt?

Folk stannar till och tittar,
ja än mer: betraktar.

Annorlunda.
Mycket annorlunda.

Hönan och kritstrecket

Författaren Sven Lidman skriver om hönan och kritstrecket (fritt återgivet):

”Hur många av oss har läst eller hört talas om att man kan ta en höna, lägga henne ned på golvet, dra ett kritstreck från hennes näbb och ut på golvet – och hönan förblir liggande där – alldeles som förhäxad, utan att vilja eller våga röra sig. Hon tror att kritstrecket är ett rep, med vilket hon är bunden vid golvet, och hon ligger där endast och stirrar förstenad ner och förlamad på den raka kritlinjen.

Och så skrattar du och jag, hjärtligt, överlägset, ringaktande, hånfullt: hönor! – Tänk att vara så dum som en höna! - Man måste vara en höna för att tro något sådant! 

Detta säger och tänker vi utan att ett enda ögonblick besinnar, att vi inför eftertankens och klokhetens gudomliga öga […] inte gör något annat än precis likadant.”

Så fortsätter han och skriver om olika kritstreck som håller oss bundna: människors olika uppfattningar om oss, våra egna låga tankar om oss själva, vetenskapens eller olika forskares teser och teorier, modets svängningar, olika beteenden, olika komplex som är inpräntade i oss sen barndomen… Så många olika saker som kan hålla oss bundna i ett låst tillstånd. Sånt som låser oss från att komma vidare, utvecklas, växa som människor, göra oss mer öppna och generösa.

Vilka kritstreck håller mig bunden idag? Vilka kritstreck håller dig bunden idag?
Sven Lidman skriver också om Honom som sa: ”Jag har kommit för att ge de förtryckta frihet!”

Jag önskar dig det idag: frihet! Ha en underbar dag!

Humlan

Det surrar i rabatter och häckar. Bin, getingar och: Humlor. Så enträgna, så flitiga, så mjuka och vänligt sinnade. Och vackra att se på. Det är svårt att vara irriterad på humlor. Eller hur?! Naturen är fantastisk.

"Vill man vara alla till lags, kan man inte vara kreativ"

Orden i rubriken uttalades av den italienske fotografen Oliviero Toscani. Och han har verkligen gått sin egen väg, se gärna på hans bilder. Många bilder är (i mitt tycke) verkligen motbjudande och väcker väldigt ambivalenta känslor. Och jag är inte ensam om att reagera så. Men han har sannerligen fått människor att reagera och börja ifrågasätta både dödsstraffet i USA och modejättarnas utnyttjande av anorektiska fotomodeller.

 >> Exempel på Oliviera Toscanis bilder

>> Om Oliviera Toscani

Nu till rubriken: vill man vara alla till lags, kan man inte vara kreativ. Ligger det något av sanning i orden? Kreativitet, nyskapande, kan det förenas med att vara alla till lags? Jag tror inte det. Ser man bakåt i historien, så finns det exempel i massor på att de människor som brutit ny mark, sökt sig fram på nya vägar, fört fram nya tankar, har alltid stött på motstånd. Räkna med det du också: vill du gå din egen väg, vill du vara kreativ, skapa nytt - då möter du det fientliga, det ifrågasättande, du kan känna dig (och ibland även vara) ensam. Men det är värt det.

Solnedgång vid kvällens joggingrunda - ljuvligt!

Vattendroppen

Daggen i gräset glittrar mot mig denna lördagsmorgon. En speciell känsla finns inom mig denna morgon. En förväntan och glädje, en hoppfullhet. Jag såg en vattendroppe som vilade på ett blad igår efter regnet och jag stannade upp och tittade på den. Det var inget särskilt med just den droppen bland alla de andra, men mina ögon fastnade just på den. Märkligt. En sån här droppe, helt färglös och oansenlig innehåller så mycket kraft och liv.

I torsdags när min grabb och jag åkte hem från stan i värsta regnskuren från vänster och solsken från höger, kom regnbågen fram. Vi såg HELA regnbågen till vänster över havet, både början och slutet. Och den följde med hela den kilometer som bron är lång. Vacker och märklig och färggrann. Och tänk att det är de här små oskyldiga, färglösa vattendropparna som är det prisma som gör att det vita ljuset från solen delas upp i regnbågens färger - hela färgskalan. Amazing. Och regnbågen tror jag gör alla glada, både barn och vuxna. Att se färger - alla färger - gör oss gott!

Och jag tänkte vidare om godhetens och kärlekens sol som finns i tillvaron: dess strålar måste lysa genom ett prisma för att synliggöras för människor. Och även om vi kan känna oss lika oansenliga och färglösa som en vattendroppe, så kan våra liv få vara ett sånt prisma som gör godheten och kärleken synlig och begriplig till våra medmänniskor. Jag har haft förmånen att möta såna människor. Som förmedlar detta in i mitt liv.

Ps. har du tänkt på att färgen svart inte finns med i regnbågen? Vet du vad svart är? Jo, det är avsaknad av ljus. Vilken möjlighet vi har att få förmedla ljus till andra som känner av mörker i sitt liv. Idag.

Toapoem

Världens bästa

”Pappa, jag är väl en lyckad grabb!” och ”jag är väl hemtrevlig!” Dessa ord sa min äldsta grabb vid två olika tillfällen och det vittnar om en skön självkänsla. Orden var inte ställda som en fråga, utan mera retoriskt – dvs. ett konstaterande i form av en fråga! Jag kunde inte annat än att hålla med honom. Han är lyckad och han är hemtrevlig! Det är han fortfarande, som vuxen. Att vara lyckad, att känna sig lyckad, att vara tillfreds med sig själv, att våga säga goda ord, att vilja andra väl och hålla fast vid det, det är viktigt för ett barn. Och det är inte mindre viktigt när man är vuxen. Om man vågar vara generös och öppen – då tror jag att man kan hålla kvar glädjen i sitt liv.

Jag läser just nu – vilket jag nämnt tidigare i min tankeverkstad – Leif GW Perssons biografi Gustavs grabb och där berättar han väldigt öppet om den resa han gjort genom sitt liv. Han är medveten om att han inte varit perfekt som förälder och han berättar om ett samtal med sin dotter:

 ”Det är en sak jag funderat över”, säger jag. ”Hur var jag som pappa när du växte upp?” Min äldsta dotter ser mig rakt i ögonen och ler svagt. ”Du är världens bästa pappa”, svarar hon. ”Du var det då och du är det nu.” ”Men jag var ju aldrig hemma”, invänder jag. ”Du är världens bästa pappa”, upprepar hon. ”Fråga mig inte varför. För mig är du världens bästa pappa. Okej?” ”Världens bästa pappa”, tänker jag…

Jag känner mig heller inte som en perfekt förälder, tvärtom många gånger. I dåliga stunder brukar jag plocka fram den här tablettasken som jag fått av ett av mina barn. Då känns det lite bättre. Man behöver uppmuntran då och då. Både som barn och som vuxen.

Hoppas du fått en uppmuntran idag. Annars får du ta till dig detta.
(Ps. jag har ett par strumpor med samma text också!)

Bron över Helge å

Den tjusiga 7-valvsbron vid Svineberga, strax utanför Älmhult byggdes i början av 1800-talet. Skön byggnadskonst och hållfasthetsteknologi. Inget hastverk. När jag var där funderade jag över alla de människor som använt sig av bron för att ta sig över vattnet. Jag tänkte på all den tid som det tog att bygga bron och allt vatten som runnit under dess valv. Stilla och rofyllt. Tiden har på något sätt stått stilla. Strax till höger om bron finns den asfaltsväg och asfaltsbro som används idag av alla bilister som har bråttom att ta sig fram till sitt mål.

Den stilla lunken, det långsamma tempot, det avstressade - ja allt det som den gamla bron representerar - det får liksom inte plats i dagens samhälle. "Det som är viktigt är sällan bråttom. Det som är bråttom är sällan viktigt".

Blomman

Bekymmersfrihet

Så skönt det såg ut för den där kvinnan i Sveriges äldsta stad, Sigtuna, som hade hittat en lämplig plats att bara få lägga sig ner och vila ut. Bekymmersfri och avslappnad, ute i vattnet (Mälaren), på en brygga, i skön sommarvind. Bara få vara. Bara få andas ut och andas in frisk luft och koppla bort alla bekymmer för en stund. Sådana stunder behöver vi. Idag.

Vaxholm, eller någon att lita på

Han och hon. Hon väntar in honom efter den lilla backen i det pittoreska Vaxholm, nordost om Stockholm. Två människor jag inte vet någonting om. Jag känner bara att bilden säger mig något om ömhet, något om att vänta in, att inte ha för bråttom, att våga stanna upp och vända sig om. Att bry sig, även fast byxorna är för korta. Det verkar som om hon är lite piggare än han. En annan gång kanske det är tvärt om, det vet man inte. Trofasthet. Någon att lita på. Sådana behöver vi.

Delfiner - vilka härliga djur!

Delfinerna på Kolmårdens djurpark utanför Norrköping - vilka härliga och charmiga djur! Det är minst 20 år sen vi var där senast och de gjorde oss inte besvikna. En fin upplevelse i juli 2012. Här några bilder.

Lilla Älmhult - det stora i det lilla

Vilka storheter från Älmhult! 7-valvsbron i Svinaberga, Linné med sitt världsomfattande arbete och inflytande och Kamprad med sitt livsverk IKEA. Och tänk att det lilla kan rymma det stora. Lilla Älmhult, en liten uran-atom, ett vetekorn, en liten nål på en spruta, en liten tändsticka, ett litet ord som kan väcka så stora känslor. Det stora som är dolt i det lilla.

7-valvsbron strax utanför Älmhult

Översiktskarta över Råshult, där Linné föddes och växte upp

Linnés födelsehus i Råshult