Idag samtalade jag med en ung tjej från Bagdad. Hon berättade lite om sina svårigheter i relation till en svensklärare som hon haft. Hon har bott i Sverige endast 4 år och pratar svenska kanonbra. Visst hörs brytningen (och den blir hon aldrig av med, så är det när man lär sig ett nytt språk efter 13-14-årsåldern), enligt språkforskarna. Det som gjorde henne ledsen var att svenskläraren hade sagt till henne: ”du kan ju inte uttala ett enda ord rätt”. Jag förstår att hon hade blivit sårad. Hon tappade sitt självförtroende helt och hållet.
 |
Glaskonst på Öland -
bräcklig skönhet |
När hon skulle skriva, läsa och prata spände hon sig väldigt mycket inför läraren och då gick det ännu sämre för henne. En ond cirkel. Hon sa: ”nu när jag sitter här och pratar, kommer orden hela tiden och jag hackar inte alls när jag ska prata, och det är ju för att jag inte är nervös för att någon ska klaga på mig och tycka att jag inte kan prata ett enda ord rätt”.
Nu hade hon fått en annan lärare som inte bemötte henne på det där jobbiga och knäckande sättet, utan kunde lyssna in och ge uppmuntran istället. Och tjejen jag pratade med kunde andas ut och koppla av och känna att hon gjorde stora framsteg hela tiden med självförtroendet i behåll. Vi har nog alla minnen av lärare av båda sorterna. Men de vi vill minnas är de som uppmuntrade och stärkte vårt självförtroende.
Vilket inflytande en vuxen kan ha på unga människor. Vilket inflytande en lärare kan ha på sina elever. Och vilket inflytande föräldrar kan ha på sina barn. Det är väldigt lätt att ta ifrån någon hans eller hennes självförtroende. Och självkänsla.
Gör inte det. Uppmuntra istället. ”Du blir aldrig färdig, och det är som det ska!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar