Någonstans stod orden skrivna, jag minns inte ens var. Men orden stannade kvar i mitt inre. De två små orden blev som två fiskkrokar i en fisk: jag drogs i den riktning som krokarna ville. Författaren Sven Lidman använder den bilden i en av sina böcker när han säger att (fritt citerat): "orden i den gamla boken på antikvariatet i Paris träffade mig och jag blev som en harpunerad människoval”. Efter den stunden kunde han inte släppa orden.
Rötter och vingar är sådana ord för mig. De säger mig så mycket om det spänningsfält i vilket jag lever. Varje dag.
Rötter står för förankring, det stabila, det trygga, det tidlösa, det osynliga, det som är beroende av den osynliga vattenström som finns dold under mig och som tvingar mig att stanna upp och söka på den plats där jag befinner mig och inte springa runt som en osalig och stressad hund som inte vet vart den hör hemma.
Vingar står för det synliga, det framåtsträvande, det visuellt mer lättillgängliga, det publika, de yttre strävandena som både jag själv och andra kan se, det tillstånd som får andra (förhoppningsvis) att vilja följa efter, det står för rymd, rörelse och frihet med ett beroende av vindarnas kast, men vingar talar även om oberoendet av vindarna, dvs. de yttre krafternas påverkan; har man vingar kan man ta sig uppåt och framåt utan annan hjälp.
Jag anar denna morgon att både rötter och vingar är viktiga. Avgörande. Och det är angeläget att hitta balansen och livsrum för båda. Att den ena inte tar ut den andra. Balans, trygghet, vila i båda.
Dessa två ord dröjer sig kvar, var så säker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar