Titeln är hämtad från en bok jag fick av en vän som jag delade en fikastund med. Plötsligt böjde hon sig ner vid fikabordet och tog upp den ur väskan och sa ”den här vill jag att du ska ha”. Hon hade fått den av en kollega, en chef, som gav just denna bok till sin personal som någon sorts gåva (kommer inte ihåg om det var vid jul eller av någon annan anledning). Det spelar mindre roll. Det kändes så annorlunda att få något på det sättet och av den bakomliggande anledningen: samtal om livet. Samtal om glädje och sorg. Samtal om barn och sjukdomar. Samtal om skuggor och vad som gör livet viktigt. Egentligen. Hur man tar sig vidare och vad vi lärt oss under de senaste 30 (!) åren genom att vara mitt i livet, med allt vad det vill säga. Jag fick ingen djuplodande förklaring till bokens överlämnande, men dess första kapitel har redan ”drabbat” mig. En av bokens huvudpersoner, av många kallad för byns egen häxa, blickar ut genom sitt tomma fönster från sitt tomma liv och författaren Linda Olsson låter mig förstå Astrids känsla vid fönstret ; ”utsikten hade förlorat all sin mening”.Är det så för flera människor som ser ut genom sitt livs fönster, att utsikten förlorat sin mening? Det som så många gånger förr betydde så mycket har förlorat sitt värde, sin charm, sin dragningskraft? Livet har kanhända gett andra smaker och nyanser, så att den gamla utsikten förlorat sin krydda? Jag associerar väldigt tydligt till en dröm jag hade för ett par månader sen, då jag återvände till min barndomstid och den lägenhet i vilken vi bodde. Jag såg mig själv stå inne vid sovrumsfönstret och jag tittade ut på den ”stora världen” därutanför (och med ”stor” menar jag då allt det för mig okända där ute, alla människor och livsöden, alla bilar och prylar, alla andra länder och sammanhang jag inte hade någon som helst inblick i och mycket annat). Lite skrämmande, lite för stort, lite för okänt för att kännas bekvämt. Samtidigt – i drömmen – väldigt lockande och utmanande. Och så här i efterhand känns det en smula svårt att tänka på den något förkrympta värld jag växte upp i. Det var någon som uttryckte det så här: ”det man inte fick uppleva när man var 15 år vill man uppleva när man är 50”. Det kan ligga något i det.
Jag har inte kommit så långt i boken ännu, men förstår att de båda huvudpersonerna förenas i en gemensam sak: längtan. Och det är kännetecknande för levande människor som är på väg. De bär på en längtan. Inte en längtan bort, men en längtan och dragning till andra människor som bär på samma längtan, samma obändiga rörelse framåt eller åt sidan. Djup ropar till djup. Den människa som inte är färdig, utan lever i ett vardande. Dessa tankar kom fram t.o.m. i den konferens om det livslånga lärandet jag varit på i huvudstaden. Föreläsaren Stig Roland Rask sa: ”det enda alternativet vi har är rörelse och förändring, vare sig vi vill eller inte”. Livet har den egenskapen. Och djupast sett tror jag att längtan är ett sökande efter gemenskap med andra som bär på samma längtan. Den går genom olika yttre barriärer och attribut: ålder, bakgrund och kön.
Livet är underbart. På flera sätt tror jag att man kan säga att livet kännetecknas av ordet längtan. Inte en längtan bort, men väl en längtan till. Boken kommer jag att fortsätta läsa, var så säker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar