Sandmannen

Vill du läsa en rysligt spännande bok? Läs denna!

Om du inte vill sova dåligt på natten eftersom du har en benägenhet att minnas scener och stämningar i en bok och återuppleva dem på natten - läs då inte denna bok. Pseudonymen Lars Kepler (makarna Ahndoril) har lyckats skapa en förfärlig och ruskigt omtumlande höghastighetsroman där spänningen stegras på varje sida.

Mycket psykofarmaka, ett par massmördare, korrupta läkare (åtminstone skrupelfria), hjältepoliserna Bauer och Linna, inspärrade barn som känner lukten av sand (kändes märkligt att läsa om samtidigt som dramat i Cleveland med de tre inspärrade flickorna just spelats upp i media), bunkrar av olika karaktär och annat smått och gott (?) präglar kriminalromanen. Om ett par år går den säkert på bio. Räkna med mycket ketchup på filmduken. Rikligt, minst sagt.  Tarrantino, släng dig i väggen! (titta inte på hans film Django unchained om du inte gillar mycket ketchup i motljus).

Vad man mer kan säga om boken Sandmannen? För mig tog den ca 5 dagar att läsa, trots heltidsarbete, Stockholmsresa och diverse fritidssysselsättningar. 518 sidor. En sak som kändes lite märklig i början av boken var geografiska anknytningar till min hemstad Södertälje. Två platser namnges och jag vet precis var de ligger. Den ena platsen (ett bostadsområde) såg jag växa upp under min tonårstid. Det gav lite extra “anknytning” till själva handlingen för min del.

Sensmoralen? Boken handlar om hämnd. Hämndbegär som förintar människor och förvandlar dem antingen till vrak eller socio- eller psykopater. Och att hämnd aldrig leder till något bra.