Forskande inställning

Min dotter frågade mig för några år sen - efter att hon blivit erbjuden en doktorandplats vid Karolinska Institutet - “tycker du att jag ska anta utmaningen, pappa?” Och mitt svar kom direkt: “ja, känner du minsta passion och lust i ämnet och detta att studera djupare och forska, så ta chansen!” Och så gjorde hon. Biomedicin vid Malmö universitetssjukhus och forskargruppen var knuten till Karolinska Institutet i Stockholm. Efter några månader som doktorand ringde hon igen och sa exakt så här: “det bor nog en liten forskare i mig ändå!” Och hon gick hela vägen till disputation i april i år.

Jag har funderat vidare på detta med forskning, att utöva forskning, att få betalt för att forska och att leva som forskare. Det är inte alla som får chansen eller har ambitionen att slå sig in på den banan, bara ett fåtal. Men jag tänkte på att vi människor kan förhålla oss till livet på ett forskande eller utforskande sätt. Jag tänker så här: vissa av oss har en benägenhet att fundera vidare på det som möter oss. Det kan vara relationer, konflikter, trauman, vardagliga händelser, ovanliga händelser, någon tanke som dyker upp i samtal med vänner eller kollegor eller något som sägs på TV eller under en föreläsning. Det kan finnas en ambition att få veta mer om ämnet, området, ordet, den psykologiska förklaringen bakom någons beteende, attityd eller handlande. Att få se lite “bakom” den där händelsen eller det där ordet. Att utforska det en smula. Det kan vara något som drabbar en personligt som den ena personen blir enbart väldigt ledsen för eller förbannad på medan en annan person kanske också blir arg eller ledsen, men ändå tar det med inom sig själv och funderar vidare på det utifrån ett forskande och vetgirigt perspektiv.

Jag har nog - för att tala personligt - ibland känt att jag själv har en tendens att bortse från olika personers agerande och uttalanden utifrån just detta: “vad är som gör att den här människan kan göra så här eller handla så här? Vad är det som triggar den personen att göra så här mot mig eller mot andra? Kan det finnas - inte en ursäkt - men en förklaring till det? Som gör det hela begripligt?

Jag tror att det är Richard Gere som spelar psykolog i någon film och som säger, när han sitter vid bardisken med en vacker kvinna: “du vill veta vad olika människor gör, jag är intresserad av varför de gör det de gör”.

Jag ser en framkomlig väg här. En väg som leder vidare mot en djupare förståelse, både av mig själv när jag konstaterar denna livshållning gång på gång, och en förståelse av varför människor är som de är och gör som de gör, och varför världen i någon mån ser ut som den gör. Och gång på gång har jag upptäckt att de oförätter jag utsatts för förlorar sin kraft när jag bearbetar dem på det här sättet. Det både drabbar mig djupt - givetvis - men det ger mig ännu större anledning att forska vidare i det som kallas medmänniskor, relationer, processer, mönster, reaktioner, projicering m.m. Det ger diskurs, dvs. ett vidgat perspektiv på personer, skeenden och händelser. Jag säger inte att det ena förhållningssättet är bättre än det andra, jag bara konstaterar att vi förhåller oss väldigt olika till det vi möter här i livet.

Kära dotter: det bor nog en liten forskare i mig ändå!