En av alla de andra. I långa rader och fyra i bredd sitter vi här, vanliga bussresenärer på väg tilll jobb och sjukhusbesök. Bussen mullrar stillsamt, precis som en Mercedesbuss ska låta, den lite märkliga, hesa och intetsägande kvinnorösten talar ibland - hon talar om kommande busstolpar där man kan gå av eller på bussen om man så önskar. Ingen har sett henne, bara hört den karaktäristiska rösten.
Kvinnan har inget ansikte, bara en röst. Hon har inga konturer, inga egenskaper, ingen profil, bara en röst, och hon verkar bara kunna En sak: vilken stolpe som kommer härnäst. Och den kunskapen räcker. Det är hennes enda uppgift. Att vara rösten av en som vet vilken stolpe som kommer härnäst. Ibland skriker hon, det är när busschauffören dragit upp volymkontrollen för mycket. Ibland viskar hon på ett ohörbart sätt, så ingen har någon som helst nytta av att hon talar ens. Måste vara ganska misslyckat att den enda uppgift man har inte ens får komma till sin rätt, inte ens är hörbar, inte får sticka ut det allra minsta.
Nu sa hon: "Nättraby hörnet", bussen svänger lätt åt höger, höger igen, rakt fram och sen vänster. Runt på vändplatsen, rakt fram, följ vägen åt höger och sen ut på motorvägen, raka spåret till stan. Några nya, lite småsömniga resenärer kliver ombord på vägskeppet och vi gungar saktmodigt vidare mot våra olika mål. Och rösten fortsätter att tala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar