Mitt i livet

Sjödin skriver i boken Drömmar är segel -  minnen är roder

om Att befinna sig mitt i livet, och han väljer denna tankegång:

...vi är alltid i livets mitt, att livet alltid pågår. Ett sätt att välja detta synsätt är att välja det som gör att livet inte bara flyter på, men djupnar. Sådant kan man aldrig nåla fast på en tidslinje. När är man “mitt i livet”? Hela tiden! Levandet är inte som cement som ska flyta ut i en form och stelna. 

Mina reflektioner om bredden, höjden, längden och djupet:

Att djupna. Jag tycker om det ordet. När hälsa och omständigheter tvingar mig till “isolering”, så är det inte en isoleringscell jag hamnar i, utan jag tar ett steg tillbaka, för att kunna se skogen, inte bara en eller ett par av trädstammarna mitt framför mig. Perspektiven vidgas, utblickarna blir möjliga, möjligheterna öppnas och horisonten blir synlig igen. 

Det horisontella. Det vertikala. Båda viktiga. Det ena handlar om bredden. Det andra om höjden.  Längden handlar om evigheten. Det perspektivet är endast möjligt för den som räknar med en evighet, och som lever i den förvissningen.

Att kroppen och själen existerar, förnekar knappast någon. Att djupna handlar om att räkna med det osynliga i tillvaron, i Gud, i mig själv och att det i mig även finns en tredje dimension, där det innersta - som ibland kallas hjärtat, ibland min ande - är den i många avseenden helt avgörande delen av personligheten - det öppnar upp för möjligheten av det eviga, det tidlösa, det gränslösa i tillvaron. Där fördjupningen kan ske. Inte på bekostnad av övriga delar, utan som en naturlig del av min personlighet.  

När det står om den förlorade sonen, som i sitt “förlorade tillstånd” i främmande land, sitter bland svinen och äter deras mat, att han “kom till sig själv”, så säger det mig i klartext att något väcktes till liv, som i början enbart var ett tankeembryo, något som blev så starkt och avgörande, att det inte gick att motstå. Han reser sig, mitt i sitt tillstånd, och benen bär honom i rätt riktning som hans inre bjuder honom att gå. Hemåt. 

Som flyttfågeln - vilken för tillfället befinner sig i Afrika, men har sin egentliga hemvist många tusen kilometer norrut - plötsligt befinner sig på sin långa resa “hem” igen. Det som finns inom fågeln och som lockar och drar, leder fågeln till sitt hem för sommaren. Polstjärnan i norr, som inte rör sig, utan står stadigt fast på himlavalvet, tror man kan ha viss betydelse. Och för oss är Kristus Bibelns kärna och stjärna, som stadigt lyser för oss, för att vi likt fåglarna och våra båtburna historiska förfäder, ska kunna hitta hem. 

I Ef. 2:18-19 läser vi: Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap.