För nästan två veckor sen fick jag lock för vänster öra. Jag hörde nästan ingenting och det allra jobbigaste - förutom att känna sig helt inpackad i huvudet - var att jag i vänster öra hörde ett eko av alla ljud runt omkring mig. I övrigt mådde jag hur bra som helst. Speciellt knäppt blev det när jag skulle spela gitarr. Att stämma gitarren var ett äventyr och jag fick lita på min gitarrstämningsapparat som sa mig att “nu stämmer strängarna”. I mitt öra lät varje sträng helt falsk och missanpassad. Varje soloparti på gitarren (bl.a. på en höstkonsert med en kör och en annan spelning med vårt band On the road) var en plåga (förhoppningsvis enbart för mig), då alltsammans lät som ett ostämt spikpiano i mitt vänstra öra.
Efter diverse besök på vårdcentral, nässpray och avsvällande tabletter och 10 dagar senare från lockets intåg i/över mitt öra, så hände miraklet: vid 22-nyheterna i måndags kväll sa det “klick” i örat och plötsligt hörde jag normalt igen! En fantastiskt och underbar känsla. När jag visslade hörde jag endast EN ton igen. När andra pratade med mig, ekade det inte längre i huvudet på mig, gitarrsträngarna lät plötsligt stämda och korrekta igen, och jag kunde prata i mobilen och lyssna på personen i andra änden även med vänster öra. Amazing grace!
Vad beroende man är av sin hörsel. Jag tänkte under dessa dagar (har varit med om detta för 3 år sen också), hur det är för dem med en hörselskada. Hur ljud bara blandas ihop till en enda osalig röra i huvudet. Hur trött man blir av att ljuden ter sig på detta vis och hur befriande det är att bara höra en röst vid ett bordssamtal. Sånt man inte tänker på när allt är normalt och fungerande. Hur sårbar man är.
Jag kan säga att jag är tacksam idag för att jag har ögonlocken i behåll, men att jag sluppit mitt öronlock! Tacksam är rätt ord denna dag! Tacksam för mina öron som hör. Nu är jag idel öra igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar