De små orden och ljuden påminns jag om idag när jag sitter på en mörklagd buss på väg till stan. De enstaka husen har endast någon adventsstjärna och adventsstake tända. Det var tyst i mitt eget hus och det är tyst på gatorna och tyst i bussen. De flesta verkar vara trötta, loja och vilja sitta i fred och slött titta ut i mörkret utanför. Det är inte midnatt, men mörkret och tystnaden känns ändå midnatt.Trafiken och gatubelysningen tilltar ju närmare stan jag kommer. Tempot höjs, lampor har tänts, människor släntrar inte längre, utan har full speed med jobbet i sikte längre fram. Jag brukar komma först till jobbet, och det beror helt enkelt på avgångstiden för min buss, inte på att jag är så extremt punktlig.
Om en vecka är det juldagen. Helt knäppt att tänka på. Ett helt år ytterligare har gått sen sist. Hur fort går det egentligen? Det är en svår fråga att svara enkelt på. Jag undviker den i fortsättningen. Eller i alla fall, tänker jag inte mer på den för tillfället. "Allting är i betraktarens ögon" brukar man säga. Och det gäller det här med tidens hastighet också. Egentligen går ju tiden lika fort hela tiden, det är bara min och andras upplevelse av den som varierar.
Vi går snart in för landning i julledighet och sköna sovmornar. Vad skönt det ska bli att under ett par, tre veckor, slippa stiga upp för att nästa halvtimme vara tvungen att hasta iväg till en mörklagd buss. Bara få softa, släntra och äta frukost med gott om tid på sig. Och dricka kaffe med mjölk. Och få göra det tyst om man vill. Det är skönt. Jag har märkt att jag ganska ofta behöver tystnad.
Tyst det är i husen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar