Små grabbar på cykel

Stod och väntade på bussen vid 7-tiden idag. Jag hörde ett frekvent svischande ljud som närmade sig från vägen längre bort till höger. Jag tittade upp och såg en liten grabb komma cyklande med sin mountainbike. Han hade svart hjälm och  cykelhandskar, gympaskor och ryggsäcken på ryggen. Cykeln var svart och mintgrön och hade grova mountainbikedäck som ven mot asfalten i nedförsbacken. Grabbens och mina ögon möttes ett ögonblick innan han snabbt trampade ifrån platsen där jag råkade stå.

Ett litet ögonblick stod tiden still och jag kunde - för min inre syn - se två andra grabbar på liknande cyklar som cyklade till och från mig för inte så många år sen. De vinkade hejdå och drog till skolan, de trampade iväg till en kompis, de slängde i sig en macka eller lite yoghurt och sen var de borta. Ur min åsyn. Mina två grabbar. Nu fyller de 22 och 27. Konstigt.

Det är  inte så värst länge sen, ändå känns det som ett helt liv sen jag såg den synen i verkligheten. Märkligt detta med tiden. Hur den aldrig stannar upp, hur den bara går och går. Minnet av grabbarna på cykel är ett fint minne som andas trygghet och vårsol. Fint med såna minnen. De känns som guldkorn som finns samlade längs vägen jag går. Denna morgon.