Kliver ut på en mörklagd perrong och känner den isande kalla vinden vidrör mina kinder som är blossande röda efter en minst sagt tempererad tågkupé. Vinden gör att jag snart känner mig fräschare och piggare, men inte desto mindre desillusionerad efter väntande och väntande i en varm kupé.
Det är kompakt mörker ute. Några gamla armaturer lyser fortfarande på den gamla stationsbyggnaden, men de liknar mest gammal spindelväv där de hänger snett och vint med trasigt glas. Lysrören blinkar lite lågfrekvent åt mitt håll. Jag känner känslan av enslighet just här och nu. Jag avundas inte dem som bor här, bortom all heder och ära.
Tågstationer andas mystik. Rälsens raka mönsterstreck, elstolparnas lodräta kamp uppåt, elledningarnas strävan framåt är de fasta punkterna, men skuggorna och de dimhöljda gamla tågvagnarna på sidospåren liksom skyler en massa hemligheter och dolda motiv. Det känner man på lång väg. Det gnäller lite i fjärran, det gnisslar och slår - vem som slår vet jag inte, man ser ingen, det bara låter som om det står en gammal dögrävare någonstans bakom en rostig Transwaggon och slår gnistor mot gammal räls som om han vore den siste rallaren. Men det är inte det där klara, distinkta exakta järnljudet, utan lite dovt, lite dolt, lite mystiskt, nästan mytiskt.
Mina tunga fötter har nästan fastnat i alla gamla tankar och intryck från värmen och nu kylan, från den lite kusliga ensamhetskänslan på perrongen och trycket över tankar och hjärta, och särskilt över bröstkorgen så att det nästan är lite svårt att andas in den kyliga luften. Äntligen lossnar den vänstra skon från cementen och får med sig den andra och jag börjar gå. Sakta, släpande, tungsint, längtande bort härifrån ensligheten. In i ljus eller åtminstone till någonstans där det finns förklarliga ljud som känns igen. Det handlar om den yttre eller det inre mörkret, det yttre eller det inre ljuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar