Det obeskrivliga

Hur beskriver man det obeskrivliga? Det som det inte finns ord och begrepp för? Det som gör mig så upprörd så jag bara frustar av ilska, eller det som gör mig så rädd så att knäskålarna skakar som hårda ärtor i en plåtbunke, eller så ledsen att tårarna inte kan eller vill ta slut? Eller så glad att tårarna kommer som ett vårregn som vattnar jorden? En jord som varit uttorkad som värsta Sahara. Vilken bild eller vilka ord kan på ett fullvärdigt sätt beskriva dessa känslotillstånd och ge dem rättvisa?

Den som är så slutkörd att hon inte orkar tänka en vettig tanke, utan skulden är den allt överskuggande känslan, eller den som just släppt taget och som känner det som om allt glider honom ur händerna? Hur beskriver man detta på ett sätt som gör det begripligt, gripbart och förklarligt? Hur beskriver man det obeskrivliga?

Det märkliga är att där orden tar slut, där tar tystnaden vid. Och tystnaden har många gånger den förmågan att ta emot, att bejaka, att förstå, att bara finnas där, som ett stilla rum där jag kan få andas ut. Och andas in. Gång på gång. Länge, om det behövs. Ibland kan en vän också finnas i detta rum, och det är ibland oerhört jobbigt. Men det kan också vara helt rätt - att det är jobbigt, eller skönt. Men det är inte så många vänner som jag kan vara tyst tillsammans med. Tillsammans kunna uppfatta tystnadens ohörbara språk, förnimma tystnadens läkande kraft, uppleva tystnadens andlösa verkan.

Många gånger är det fråga om att våga. Våga vara tyst. Våga se och känna det obeskrivliga inom mig. Våga vara där. Och se det som egentligen inte kan ses. Och veta att det finns en famn som tar emot mig.