Söndagseftermiddag på restaurang

Söndagseftermiddag, solen har just brutit igenom molntäcket och ger en påtaglig känsla av vår. Plötsligt framstår allt i ett nytt ljus, en ny känsla och insikt. Det är verkligen slutet av mars, sommartiden har infunnit sig (inatt) och det lackar mot påsk. Jag är förmodligen inte ensam om detta ytterst konkreta och påtagliga känslosvall och de flashkänslor som gång på gång kommer över mig, som om jag vore förflyttad till en annan plats, en annan tid, ett annat sammanhang. Det är mycket konkret, men på samma gång lite drömskt och lite höljt i en lindrig, lockande dimma. Det både finns där och samtidigt inte.

Jag kör, ganska hungrig, med målet i sikte: ett mål mat på en av stadens restauranger. Runt omkring där finns en skön blandning av individer och par. Ett lite ovanligt inslag vid ett grannbord är en man och en kvinna i 55-årsåldern, där hon sitter i hans knä och de kramas och pussas ibland. De ser på varandra och hon smeker hans hår. Lite otippat. Jag ser inte om de är berusade av något annat än av varandra, folk tittar på dem med undrande blickar. De har två barn med sig som inte verkar tycka att det är det minsta förvånande eller genant. Jag vet inte varför jag skriver om detta, kanske är jag slav under fördomar, de två verkar ha det riktigt bra tillsammans och varför skulle de inte kunna vara så här spontana och tajta med varandra?

En liten flicka med alldeles för stora glasögon och lagom blommig klänning har ätit färdigt och varken kan eller vill sitta still vid bordet. Hon har sina helt nyinköpta kängor på sig, de är lysande ceriserosa med snörning. Hon är stolt för dessa skor, sanna mina ord. Hon spejar runt och det syns att hon vill att man ska uppmärksamma hennes fina, nya skor. Barn är speciellt stolta över nya skor, har jag hört. Kanske är det sant. Det verkar stämma här idag. Hennes lillasyster vill plötsligt dansa på restauranggolvet. Mamman håller inte med henne. Nu vill de gå ut, och föräldrarna är inte färdiga med kaffet och tandpetarna. Så kan det vara ibland.

Min fläskfilé på planka smakade alldeles utmärkt och jag dröjer gärna kvar en stund till när maten sjunker och blir ett med mig. Den rara, spanskättade servitrisen undrar vänligt om maten smakade bra och jag kunde inte säga annat. Det var riktigt gott.

Mannen vid fönstret ser sig lojt omkring. Han har just ätit färdigt och tittar förstrött på en av TV-monitorerna där Barcelona spelar mot Manchester City i Champions League. Suarez har inte bitit någon i örat i denna match. Han har ju annars den fula vanan (= ovanan) att bita sina motståndare i örat. En någon udda sysselsättning kan man tycka. Kanske går han i terapi nu och försöker komma fram till insikt om sin brist på impulskontroll. Hoppas han kommer på det.

En vanlig söndag, på eftermiddagen.