Elitsinglar

Bilderna flimrar förbi näthinnan på en av de reklamfinansierade kanalerna, och plötsligt befinner jag mig in ett vackert inrett rum med smakfull belysning och med stor och välkomnande värme. I centrum av rummet sitter hon, en vacker kvinna med långt ljust hår, stilrent klädd - ja, oklanderligt välklädd - och med öppen, orädd blick med vilken hon blickar in i den alltmer närgångna kameran. När kameran zoomat in tillräckligt och man ser det rynkfria, perfekt sminkade ansiktet i närbild, tar hon till orda och säger något i stil med (och därmed dör atmosfären i reklamklippet): “jag är en kräsen person och har höga krav på mig själv. Och på samma sätt som jag ställer höga krav på mig själv, så ställer jag höga krav på den med vilken jag ska leva tillsammans. Jag nöjer mig inte med vad som helst, vem som helst, utan jag kommer välja och vraka till dess att jag finner den jag söker och som motsvarar mina högt ställda förväntningar”.

Vid det laget, och så långt in i reklaminslaget, precis när eftertexten läggs ut med den webbadress man bör uppsöka för att få reda på mer om dessa enorma krav, då är jag på väg ut till hinken, för jag känner mig illamående och har ett tryck över bröstet av kraven som nyss uttalades. Jag känner att jag inte alls vill veta mer om de krav som ställs i vissa sammanhang för att man ska “duga” eller “räcka till”. Bara namnet elitsinglar.se gör mig trött. Det får mig att må dåligt. Och jag tänker på den stackars vackra kvinnan i reklaminslaget, som en lika vacker dag kommer att vakna upp och inse att livet inte ser ut så här. Att livet inte styrs och avgörs på så ytliga grunder som de yttre attributen visar upp: antal kronor på kontot, vilket jobb man har, vilka kläder man har råd att köpa, vilken dialekt man talar, vilken bransch man arbetar inom, vilken bil man kör omkring i eller det namn man har.

 Till dig som liksom mig inte orkar delta i det racet, vill jag istället uppmuntra med orden:

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. 

Och du som idag orkar med kraven, men vaknar upp en dag då du inte längre ställer upp på dem, du får gärna ta åt dig orden när livet hinner ifatt och du kan ta dem till dig.