Träffpunkt eller mötesplats?

“En av stadens träffpunkter för innefolket är StureCompagniet”.
“Fritidsgården är mötesplats för förortens ungdomar”.

Två ord med likartad betydelse: träffpunkt och mötesplats. Om vi  granskar orden lite närmare, vad kommer vi då fram till? Är träffas och mötas samma sak? Om jag träffar någon på stan eller på ett konditori eller om jag möter någon på samma ställe, vari ligger den egentliga skillnaden?

Att mötas kan rent allmänt betyda “stöta ihop med någon lite oförhappandes”. dvs. man råkar möta någon på samma gata, eller på utfartsleden etc. Det är en mer generall betydelse av mer fysisk eller geografisk karaktär. Vi lämnar den betydelsen av det ordet därhän.

Träffpunkt kan också betyda träffyta, dvs. den yta där t.ex. ett pistolskott träffar en tavla. Eller stället i ansiktet där knytnäven träffade av slaget.

Efter dessa, rent språkliga, resonemang går jag över till vad jag egentligen är ute efter med anledning av de två orden. Att träffas. Att mötas. De träffades. De möttes. De har träffats. De har mötts. Smaka på orden och låt dem sjunka in i ditt medvetande.

Man brukar säga om sökning på internet (t.ex via Google search) att man har fått så eller så många träffar. Man säger aldrig att man fått si eller så många möten. Det ligger helt fel i munnen. Och är säkert helt fel i sak också. När vi “googlar” på något är vi egentligen ute och surfar på nätet och en surfare håller sig på ytan, i motsats till en dykare, som lämnar den ytliga tryggheten och dyker under ytan för att upptäcka nya och - för honom eller henne - okända världar. Det finns - i alla fall i min begreppsvärld - en koppling och ett släktskap mellan att surfa och att få träffar. Man vaskar av ytan och det är nog. Att senare både surfandet och träffandet kan leda till både djupdyk och närmare möten, det är en senare historia och blir inte alltid en realitet. I mitt jobb träffar (!) jag många ungdomar som i skolsituationen just surfar och googlar för att få tag på information (kunskap ?) om olika skolämnen, och min erfarenhet säger mig att det ganska ofta är just frågan om ytligt surfande efter snabba svar och lösningar för att kunna lämna in ett arbete till sin lärare. Det blir inte så ofta verkliga “möten” mellan eleven och den information man hittar genom att surfa omkring. Naturligtvis finns det undantag. Som alltid. Det är undantagen som bekräftar regeln.

Den som upplever ett möte, har oftast gjort det genom att stanna upp, inte skynda förbi någon person, situation eller text snabbt, utan självmant valt att stanna upp eller av andra orsaker varit nödd och tvungen att göra ett stopp, ett break, en timeout. Att möta någon. Att möta sig själv. Att möta Gud. Att möta sin historia.

Det är helt klart enklare och mindre ansträngande att träffa någon eller träffa på någon som det ibland uttrycks, än att möta någon. Det kan kanske inte ske hela tiden och med alla vi har i vår  omgivning, därtill är vår förmåga för begränsad, ett mänskligt livsvillkor. Däremot är det så att vi i efterhand minns våra möten, och de gör intryck och ger avtryck i vårt inre på ett helt annat sätt än våra träffar. Och jag är medveten om att inte alla (gäller mig också understundom) vill ha ett möte, hellre en träff. Träffar begär inte så mycket av  närvaro eller närhet. Träffen kan gärna vara ytlig. Det ligger i träffens natur.

Nils Ferlin skaldade på sin tid:

 I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar,
Vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervalla
så nära vi gå
men så fjärran från varandra
ändå.

Denna dikt från diktsamlingen Döddansare är från 1930, men är ändå ytterligt aktuell. Fenomenen träffas eller mötas har alltid funnits.

En vacker sång, lite mer nutida, lyder:
Mötas och skiljas är livets gång, skiljas och mötas är hoppets sång.

Betydelsen av sången, om vi ersätter mötas med ordet träffas, blir en helt annan än den sångförfattaren avsåg.

Mötesplatser utmed våra vägar, är platser för inbromsning och att visa den jag möter på den smala vägen respekt och hänsyn. Och mötesplatser i livet är på samma sätt, fastän i alla andra avseenden annorlunda, platser för uppstannande, bemötande, hänsyn och att i vissa falla att släppa förbi någon och nästan beröra varandra när man ska passera.

Jag menar att att möten ger något bestående till oss. En stor utmaning till oss i vår stressade livssituation att stanna upp och våga mötet.