Han (Stoner) gjorde i ordning brädorna och byggde bokhyllor, så att han skulle kunna omge sig med sina böcker. [...]
Medan han arbetade med rummet och medan det sakta började ta form, insåg han att han inom sig omedvetet hade haft en bild som fanns inlåst där som en skamfylld hemlighet, en bild som skenbart utgjordes av en plats men som i själva verket rymde honom själv. Det var alltså sig själv han försökte definiera när han arbetade med sitt rum. När han slipade de gamla brädorna till bokhyllorna och såg smutsen försvinna och det medfarna grå ytskiktet ge vika för gediget trä och slutligen visa upp en mättad renhet i ådring och textur - när han reparerade möblerna och ordnade dem i rummet, var det sig själv han långsamt formade, det var sig själv som han ställde i ordning, sig själv som han möjliggjorde. (sid. 111-112)
Sådana rum finns och behöver finnas. Ett rum som är ett andrum. Ett rum som fyller ett tomrum. Ett utrymme för själen, bortom alla ljud och andra intryck som vill störa friden i hjärtats rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar