Heta ord (5). Svaghet.

Att vara svag för något eller för någon, innebär att man dras till någon eller något. Det behöver inte i känneteckna ett svaghetstillstånd i negativ bemärkelse, men kan vara det. Det beror ju på vad man är svag för. Man kan vara svag för glass. Är det negativt? Kanske det är livsbejakande? Man kan vara svag för att bada. Är det negativt? Knappast. Man kan vara svag för mat. Är det negativt? Det beror väl på vad man avser med att säga att man är “svag för något”. Man kan ändra på vokabulären och istället säga att man är “glad för något” eller “glad för någon”. Och det betyder ju egentligen i princip samma sak, fast omvänt på något underligt sätt. Men om man tyder de båda uttrycken positivt, menas egentligen samma sak. Att säga att man är “svag för något” har en lite mer negativ klang. Som om det vore en brist, ett oskyddat område, en liten lucka i personlighetens pansar, en karaktärsmiss.
Jag vill lyfta fram den positiva aspekten med svaghet. I Boken kan jag läsa: när jag är svag, då är jag stark. Och kraften fullkomnas i svagheten. Paradoxer? Javisst. Men livet är fyllt av paradoxer. Spänningsfält inom vilka vi ständigt lever och rör oss.

Den som är svag behöver kraft. Den som redan är stark, anser sig ingen (mer) kraft behöva. Och att vara stark i sig själv, innebär - för många - att vara oberoende av andra. “Det är bara svaga personer som behöver andra”. När man är liten vill man bli stor och stark. Man vill kunna vinna i en brottningsmatch, i en boxningsmatch, man vill orka mest när man springer eller cyklar. Vuxna vill vi bli starkare, vi tränar för att hålla formen, behålla styrkan och smidigheten. Jättebra och viktigt. Och det där med att vara stark, är ju ställt i relation till någon annan. Någon annan som är svagare än jag eller starkare. Så var det när vi var barn och tonåringar, och så är det även när man är vuxen. Du kan lista upp en hel rad med människor som är svagare än du, och många som är starkare än du. Du är varken svagast eller starkast om sanningen ska fram. Och det ska den nu. Och oavsett om vi fysiskt är starka eller betraktar oss själva eller andra som svaga i ren muskelkraft och fysik, kan vi vara svaga på andra sätt. Vårt självliv, i våra tvivel, i vår karaktär, i valsituationer och i reaktionsmönster - där kan styrka eller svaghet visas, och det kan gå stick i stäv med det vi i yttre muskelbemärkelse anser vara styrka eller svaghet.

Jag har mött människor med ett bräckligt yttre, p.g.a sjukdomar och handikapp, som utstrålar en sådan styrka som är avundsvärd. Jag har även mött människor med ett imponerande yttre, där både kroppsbyggnad och utseende vittnar om styrka, men när man lär känna personen i fråga märker att det finns en oerhörd bräcklighet när hon eller han ställs i olika situationer och där det inre vacklar än hit och än dit. Om detta nu kan betraktas som svaghet. Eller att man inte riktigt orkar med livet och dess villkor.

Svaghet finns alltså. I olika former och sammanhang och skikt hos oss. Och om vi ställer oss inför den Högste, är vi alla svaga. Ungefär som på skolgården när vi gick tredje klass och brottades och spelade fotboll och sprang och hade oss, och studierektor Ortmark kom gående, stor och stark, 1,98 lång, 120 kg muskler, och med rektors rang, iklädd sin kavaj och barskt utseende och grova händer. Då kände sig alla - och inte bara kände sig: alla var - små och svaga. Det där med styrka och svaghet är relativt. Även Tommy, det tuffaste killen på skolgården, blev väldigt liten och svag i det ögonblicket. Och tyst.

Och ställt ur större perspektiv, evighetsperspektiv, universumsperspektiv och hela-livet-perspektiv, känner vi nog, de allra flesta, att vi är ovetande, rätt skakiga, små, bräckliga, svaga och “inför den Högste är vi alla smålänningar” som någon lite skämtsamt påstod. Och när mina ögon öppnas inför denna livets viktiga sanning, så ligger bönen väldigt nära: ge mig styrka. Poeten och prästen Nils Bolander skriver: “Ge mig ej en lättare börda, men väl en starkare rygg, att kunna möta det oerhörda, samlad och barnatrygg”. Att erkänna sin egen svaghet (inte andras, det är det så många andra som gör), att bekänna sitt behov av hjälp, sitt behov av kraft och styrka, inför vår Skapare, inför livet med dess villkor - det ger oss en möjlighet, en chans, ett nytt perspektiv då dörrar öppnas och kraft kommer till oss som en vårflod. Att visa sig svag är inget svaghetstecken, det är en styrka i sig. Och det öppnar upp en möjlighet att få ta emot en kraft som kommer utifrån, från alltings upphov. Vi kallar honom Vår Fader, fullkomlighetens Herre och all krafts Gud.

Författaren Tommy Hellsten skriver så här om svaghet:
Det stora är dolt i det lilla, styrka i svaghet, makt i kärlek, gudomlighet i det mänskliga. [...] Kärleken respekterar sårbarhet och svaghet, medan skammen ser svaghet som misslyckande. Människan kan vara svag bara där hon är trygg och trygghet kan bara uppnås om vår svaghet blir accepterad. Det blir den av kärleken. Ju mer vi öppnar oss för kärleken, desto djupare vågar vi konfronteras med vår egen mänsklighet.

Styrkan kommer till den som är svag. Grattis!