“De ödmjuka ger Han nåd” heter det i Boken. Och en av de goda frukterna vilka kan växa till inom oss människor, och som ibland kallas för Andens frukter, är just ödmjukheten. Bildekalen på en viss bil av ett visst märke för ett antal år sen löd: “Det är inte lätt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst”. Nej, då är det svårt.
Enligt Wikipedia handlar ödmjukhet om detta:
Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar.
Hela sanningen? Vet ej, men kanske en del av den.
På latin, Ödmjukhet (humilitas)
Tommy Hellsten skriver (i boken Du är mer än du anar):
Därför handlar all sann tillväxt om att lära sig bli ödmjuk.Ödmjukhet är inte att förringa sig själv utan att känna sig själv. Självinsikt innebär att man är bekant med såväl sina styrkor som sina svagheter. Att lära sig känna igen sina styrkor är således också en form av ödmjukhet.
Sann ödmjukhet har jag också mött. Hos människor som är trygga i sig själva. Som inte ger sken av någon/något de inte är. Som vet vad och vem de är, men också vad de inte är. Inte på något självömkande sätt, eller att de är ute med den omtalade håven, utan på ett ärligt, öppet och livsbejakande sätt. Med en mjukhet som är äkta, utan dold agenda (medveten eller omedveten). Humilitas. Ordet ödmjukhet heter på engelska humility och det kommer av latinets humus (jord). Det innebär att ödmjukhet har att göra med att vara jordnära, att leva nära sina rötter. Sina innersta delar, sina djupast belägna delar och områden. Att vara tryggt rotad i sig själv, både i det jag är och även räkna in det jag inte är. Sann ödmjukhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar