En tilltrampad väg

En väg i skogen, tilltrampad jord och hjulspår som vittnar om att bilar kört här. En grässträng i mitten med höga strån av älggräs och andra grässorter. Solens strålar lyser glittrande och tränger igenom det daggvåta lövverket ovanför mitt huvud. En hare hoppar fram över åkern strax till höger, yra fåglar rör sig hastigt från buskage till buskage. Kvittrande, svingande, irrande, flaxande. Björkar och ekar, alar och aspar, rönn och lönn delar på livsrummet och deras blad vajar lojt i den stilla morgonbrisen. Dagen vaknar. Livet liksom gäspar en smula inför den nya dagen, de nyfödda möjligheterna.

På tal om tilltrampade vägar, så träffade jag gamla vänner för några dagar sedan. Jag kan uttrycka mig: jag återvände till gamla vägar som för länge sedan är ganska tilltrampade, dvs. det går inte att göra så mycket åt dem. Gamla vänner som inte är särskilt ålderstigna, nej, gamla betyder att vår vänskap grundlades för länge sedan, för decennier sedan. Livets olika val och skiljevägar förde våra
steg åt olika håll, och så förs man samman igen och då är som om det gamla återuppstår, tiden som var får nytt liv, så mycket har kommit och gått, mängder av vatten har runnit under broarna, barn har fötts, en del barn och vuxna har avlidit, växter har förökats och det frusna ögonblicket då vännerna och jag möttes senast tinar och blir åter en rörlig bild. Ibland en rörig bild. Det märkliga är att den gamla bilden av olika personer både stämmer och misstämmer, bilden finns där från då, och den känns igen idag, men efter en stunds samvaro, träder detta faktum fram att det förflutit lång tid emellan. Bilden är delvis sann. Eller snarare: delvis överensstämmande med verkligheten idag.

Och sådant är livet. Det är på många vis här och nu, men också där och då.  Ibland senare, dvs. imorgon eller nästa dag eller vecka. Och vi har olika förmåga (vad nu det beror på) att minnas, att hålla fast vid det gamla, eller att lämna det, eller överge det. Eller är det de tingen och personerna och omständigheterna som överger mig? Faktum är att olika tider och händelser och personer, har fullständigt olika betydelse, värde och vikt för olika personer. Alla viktar inte det jag känner vara väsentligt, på samma sätt som jag. Ibland kan det vara svårt att förstå och acceptera, men så är det. Och ju mer upptagen jag är i nuet, ju mer jag står i mängder av uppgifter och förhållanden som håller mig kvar i just detta nu och tvingar mig att tänka framåt hela tiden, desto mindre plats får det som redan passerat, det som en gång var min verklighet just då. Det kan förstås vara skönt om det är så, om jag vill glömma, om jag bara vill lämna det gamla bakom mig. Men frågan är om det egentligen är fullt möjligt att göra det. Det finns ju där ändå. Frågan är hur jag vill och kan förhålla mig till det.

En sak är i alla fall helt uppenbar: möten med "gamla" vänner gör att mitt inre rörs runt, hjärnan, det mentala, känslorna, alltsammans sätts i rörelse på något sätt. De följande dagarna innebär för mig en bearbetning av intrycken, av orden, av minnena, av mötena och träffarna. Först idag - 4 dagar efteråt, har det lagt sig litegrann inombords. Och det är skönt. När saker och ting landar inom en.