Det har hård stoppning och ett lent tyg som är väl anpassat och sitter hårt åtdraget mot sin fyllning (eller stoppning kanske man säger?). Någons sorts skumgummistoppning förmodligen. Lite plyschkänsla, kanske är det plysch, vad vet jag? Överdelens mittparti består av röd galon, det är där passagerarna mestadels har sitt huvud. För att undvika att plyschtyget blir flottigt och smutsigt på grund av allt hår som kommer lutas mot det, har man gjort så. Det är i alla fall min kvalificerade gissning. Den röda färgen matchar väl det svartgrå tyget.
Tyget har svart botten, lite åt det mörkantracita hållet, ljusgrå och mörkgrå prickar i ett konsekvent och systematiskt mönster är det som gäller för ett säte där tusentals bakar, ryggar och hårbottnar ska befinna sig i flera år framöver. Stilrent och smutsavvisande finns sätet där. Tillsammans med hundra andra säten som befolkar den röda, 50 man långa bussen (the red tube). En del säten är ordinära säten på normal höjd, några enstaka är säten anpassade i höjd till personer med rörelsehinder, hög ålder (vilka betraktas som rörelsehindrade, mer eller mindre) och personer med barnvagn, eller snarare, barn i sällskap som måste sitta i sin barnvagn och där t.ex. mamman kan fälla ned sätet bredvid det golvutrymme där vagnen huserar.
Sätet talar till mig om tro. Den som ska använda sätet måste ha tro. En tro på att sätet finns där när jag behöver det. En tro på att sätet är lämpligt för min bakdel att placeras på. En tro på att det är någorlunda hårt, skönt, välkomnande, inte vasst och stickigt, inte hårt som en rund sten. En tro på att det kommer hålla för min vikt. En tro på att sätet kommer finnas kvar där under hela resan. En tro på att det håller. I olika avseenden. En tro på att jag, just jag, FÅR sitta där och ha det bra. Är det sant? Ja. Men jag måste tro det för att våga. Och för att få uppleva det.
Ett sitslöst säte utan ben eller benställning är ett ryggstöd. Helt enkelt. Inget säte alltså. Men i bussen har de både benställning och sits. Det är jag glad över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar