Våra ögon står vidöppna under bandaget

(Tomas Tranströmer, i Dikten Galleriet)

Mer från Tranströmer:

Klienterna som Tranströmer hade under sin tid som psykolog finns med i dikter som
”flimrande ansikten”. Han skänker dem ett bibelord ”som aldrig skrevs”. Och det
lyder: ”Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.”

Per Wästberg skriver: 'Men när det gällde poesin var han ”inriktad på att förklara världen snarare än förändra den”, skriver han: ”Den enda polemik som dög – kunde han säga – var att göra konstverk
så starka att de överlevde i mottagliga människors hjärtan.” '

Per Wästberg skriver vidare (om Tranströmer): ”Han sökte sig inte bort från verkligheten utan ned i den – som när en dykare granskar fartygets undersida. Han lät oss uppfatta morsesignalerna från själens bortvända hälft.”

Det händer, men sällan att en av oss verkligen ser den andre:
ett ögonblick visar sig en människa som på ett fotografi men klarare och i bakgrunden någonting som är större än hans skugga.

Han står i helfigur framför ett berg.
Det är mera ett snigelskal än ett berg.
Det är mera ett hus än ett snigelskal.
Det är inte ett hus men har många rum.
Det är otydligt men överväldigande.
Han växer fram ur det, och det ur honom.
Det är hans liv, det är hans labyrint.