Heta ord (20). Själviskhet - osjälviskhet

När jag gick på folkhögskola (teologisk inriktning) i Orsa på 70-talet kom det en lärare tillresande från Umeå då och då. Han hette Göran Carlsson och var en färgstark person. Han kombinerade naturlig pondus och respektingivande kraft med en skön humor och stark charisma och auktoritet. På ett - i mina ögon - föredömligt sätt. När han talade, talade han i bilder och målade med orden på ett genuint och originellt sätt. När han talade, lyssnade man. När han tog till orda, stannade annat upp, och man (jag) sög åt mig varje ord, varje stavelse, varje metafor, varje bild, varje språkligt uttryck. Han var en ordkonstnär och en ordbrukare något utöver det vanliga. De veckor han tillbringade på skolan, satte han sin prägel på allt. Det var inget påklistrat, nej, en självklar, genuin och mäktig atmosfär inom och omkring honom som påverkade stämningen på hela skolan. Det var ytterligt påtagligt och starkt.

Jag minns att han hade en morgonsamling och gav oss alla ett ord för dagen vid det tillfället som följt mig sedan dess. Han läste några rader i Höga Visan i bibeln där vi kan läsa:

Bibel 1917:

Fånga rävarna åt oss, de små rävarna, nu då våra vingårdar stå i blom. (Höga Visan 2:15)

Och i bibel 2000:

Fånga rävarna åt oss, de små rävarna,
som härjar i vingårdarna, våra vingårdar som går i blom.

Och efter läsningen av de enkelt talande orden, gav han oss bilder av våra liv. Vingårdarna är våra liv och rävarna är det som är ute efter att fördärva dessa vingårdar. Han räknade upp saker som både vill och kan förstöra våra liv på kort eller lång sikt. Han talade om våra liv som en skön vingård som en trädgårdsmästare vill ansa och vårda till vårt bästa. Han talade om rävarnas förmåga att smyga sig inpå, alldeles ljudlöst och skrämma och fördärva det som  kommer i deras väg. Han talade en god stund om deras tjuvaktiga sinne och själviska läggning. Och han jämförde räven med ett annat djur, en fågel, en duva.

Medan räven kommer smygande i vingårdar och hönsgårdar för att stjäla, slakta och förgöra och roffa åt sig det som den inte äger eller har rätt till, och säger “mitt, mitt mitt”, så sitter duvan i sitt duvslag och kuttrar och säger “du du du”. Pekar på någon annan. Lyssna på en duva någon gång. De sjunger inget vidare eller framträdande, men den säger “du du du”.

Valet för oss står mellan räven eller duvan. Den själviska eller den osjälviska. Den som roffar åt sig det som kommer i dess väg eller den som osjälviskt pekar på någon annan och säger: Du! Du! Du! Han talade också om bildspråket som finns i bibeln där just duvan har en framträdande roll - fast den ändå finns i skymundan - och det talas om att Anden, Guds ande, visar sig i skepnaden av en duva. En vit duva. En duva som sänker sig ner när Jesus döps i floden Jordan av Johannes med efternamnet Döparen, en Ande som finns med i skapelsens morgon i 1 Mos. kapitel 1 där vi kan läsa:

Jorden var öde och tom, och Guds Ande svävade över vattnet.

Anden var med i skapelseögonblicken. Anden var med när Jesus invigdes till sin livsgärning. Anden framställs som Hjälparen (på grekiska: parakletos = den som tröstar, den som ger råd), och den som efter att Jesus fysiskt lämnat sina lärjungar, kommer att hjälpa dem som tror på honom, Anden kommer förklara allt och undervisa de troende om allt, kommer låta alla som överlämnar sina liv åt honom växa till inifrån. Anden pekar på Jesus, pekar på den troende, pekar på Gud, pekar aldrig på sig själv. Som en skygg duva som säger “du du du”.

Jag känner starkt denna lördag att jag vill tillåta Anden att verka fram detta i mitt liv. En osjälviskhet som pekar mot andra, och som inte upphöjer mig själv. Och låta rävarna - det själviska i mitt liv - alltmer få mindre och mindre ingång och dominans i mitt liv.