Töcken sista mars 2017

Blickar ut genom det kommunala, lite oputsade fönstret ut mot Handelshamnen och Marinmuseum som ligger inbäddade i dis och ger ett trolskt intryck. Ljuset håller på att bryta igenom töcknet och diset förefaller att övervinnas.

Ofta ställs vi inför nya scenarier där arbete och fritid förändras. Vi måste gång på gång förhålla oss till nya situationer och lägen. Från ett läge till ett annat, ibland frivilligt, ibland helt ofrivilligt. Det är helt naturligt, ibland positivt, ibland ganska smärtsamt - på djupet kommer frågorna om "vad händer nu?", "vart leder vägen?", "vilka förutsättningar finns nu för mig?". Och djupast sett är inte frågan: vem jag ska vara? utan: hur ska jag vara? Vi är de vi är. Jag är den jag är. Och kan vara glad för detta. Tacksam. Frågan är vad de yttre och förändrade omständigheterna gör med mig. Vem de formar mig till. Till någon annan? Nej, knappast. Men däremot kan olika upplevelser av bl.a. förändring ställa mig inför val som: hur ska jag förhålla mig till detta? Vad kan jag ta med mig av detta? Vad gör detta med mig? Kan jag se något som på sikt leder till något gott? Kan töcknet ge vika för ljuset? Dvs. kan jag ana nya öppningar, nya utmaningar, nya - även om de är oputsade - fönster som öppnas och som ger nya vyer, ny insikt, nya möjligheter?

Jag vilar i den förtröstan just idag, sista mars 2017. Du, kära(e) läsare, får göra detsamma.