
Framförallt blir vistelsen på hemorten en resa bakåt i tiden för Fin. Här finns alla de klassiska och typiska bakomliggande konflikter på lur hela tiden. Boken och dess konflikter påminner om Masjävlar och andra böcker och filmer där det nya möter det gamla, det förflutna möter nutid och de oförlösta känslorna som stängts inne under många år, plötsligt detonerar och blir ytterligt verkliga igen. Och jag undrar om det inte är ganska speciellt på öar där släkter levt i generationer på en fysiskt ganska begränsad yta. Även om det nuförtiden sker viss utflyttning och inflyttning, är det något alldeles särskilt med de många och mångåriga band som finns och som ackumulerats av öns gränser och havets och dess - från omvärlden - avskiljande förmåga. Kanske skriver och känner jag så för att jag själv bor på en ö. En ö från vilken jag inte härstammar. Kanhända kan jag kanske se på den isolerande aspekten på ett annat sätt än hur den person kan göra det, som kommer från ön.
Förutom allt detta nämnda, har jag i boken lärt känna en helt ny del av världen, gamla traditioner, gammal förlegad religiositet med skuldbelägganden, en märklig och mäktig natur som påverkats under årtusenden av Atlantens aldrig stillsamma vattenmassor. Och stormarna. Dessutom har jag lärt mig vad svarthus och vithus är för något. Och guga. Jag vet nu också var den obebodda ön Sula Sgeir ligger i Atlanten och vad det är som är så speciellt med den.
Denna bok är den första i Lewis-trilogin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar