Körde österut mot jobbet i den stilla morgonen, havet låg som en spegel, trafiken inte alls lika intensiv - det märks att många har semester och morgonrusningen in mot stan uteblir nästan helt. Betydligt färre bilar, märkbart lägre tempo, aningen dröjande blickar och rörelser. Jag ställde bilen på den stora hamnplanen utanför kommunhuset, låste bilen och gick mot min arbetsplats. Passerade gatan och kom över intill väggen på det vitmålade stenhuset. Jag såg en sädesärla som vippande landade på trottoaren, alldeles nära mig. Den tittade på mig med intresse (?), och när jag vände mig om såg jag en mindre variant av sädesärla vilken satt på räcket ut mot gatan. Det var ungen till den som landat på marken, det syntes på storleken och den äldre fågelns intresse för vad jag skulle ta mig till. Lite oro hos den äldre. Men den yngre och mindre fågeln satt helt stilla, bara 50 cm från mig, och tittade vaket på mig, jag stannade upp, tittade tillbaka, och sa några ord till den.
Jag minns inte vilka ord vi utväxlade, det är oviktigt, men det som dröjer sig kvar inom mig är ögonblicket, den lilla stunden av kontakt och närvaro, ögonkontakt och nästan närkontakt, det kändes så. Vi båda stannade upp i rörelsen, i vår förflyttning, vi stannade upp, möttes, såg på varann, talade på det sätt vi kunde till varandra, tog oss sedan vidare. Ett ögonblick av möte. En stilla stund. Ett morgonmöte kl. 7.10 på Hamnvägen. Känner inom mig att det var viktigt. Den sa något till mig. Fågeln eller stunden? Det spelar ingen roll. Det betydde något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar