En stund med Havet

Det är en av de vindstilla sommardagarna. De är inte så många, men desto skönare när de infinner sig. Oftast är det lite mulet och man tror att regnet ska komma när som helst, men icke, regnet dröjer, vinden är obefintlig, havet lockar och kallar. Tar mig ner till bryggan, kör båten ut  på havet och lägger mig norr om Aspö, slänger i ankaret, tar fram min Ipad och skriver dessa rader. Det är så fridfullt, vattnet kluckar mot båtens skrov i lätta vågor från båtar som passerar i fjärran, båten guppar lite upp och ner, och jag följer med i rörelsen. Detta är sommar. Detta är semester. Detta är livet. “Där själen kan få ro” som Lundell skaldar.

En och annan svan, svala, trut och tärna ger ljud ifrån sig, ett avlägset flygplan påminner mig om andra, mer avlägsna världar och andra värden, ett barn som hojtande badar i viken intill, och två personer på en ankrad segelbåt 100 meter bort talar svagt med varandra. Träden och buskarna på ön är mörkt gröna och det ser inbjudande lummigt ut. “Undrar om jag ska bada?”  tänker jag och ser mig omkring. Min gps och färddator i båten visar på 17,1 grader i vattnet och i luften ca 21 grader. “Varför inte?” Den inre dialogen blev kort. Beslutet fattat. Ankaret verkar ligga väl på botten, båten flyttar sig inte. Inget som hindrar mig. Tänkt och gjort, av med kläderna, ut med badstegen, ner i det stora blöta. Skönt!  Tack för havet. Och stunden med havet. En vanlig dag i juli.