Ur Igelkottens elegans (4)

Jag läste idag några ord från Gunnel Vallquist där hon resonerar kring skillnaden mellan individer och personer, kollektiv och relationer. Jag vill gärna återkomma till detta tema senare. Men det resonemanget ledde mig vidare till Barberys bok Igelkottens elegans  (igen).

Hon skriver utifrån portvaktskvinnan Reenés perspektiv:

Det är Pierre Arthens, gastronomikritikern på fjärde våningen, en potentat av Guds nåde som tycks tro att jag lever i någon skum håla att döma av den kisande blicken när han står i dörren till min lägenhet, trots att det han ser torde tyda på motsatsen.
Jag har minsann läst dem, hans berömda gourmetkrönikor.
– Jag förstår ingenting, anförtrodde mig Manuela, som anser att en god stek är en god stek och därmed basta.

Det finns inget att förstå. Det är beklämmande att se en sådan skribent slösa bort sin talang i blindo. Att skriva sida upp och sida ner om en tomat i briljanta ordalag – Pierre Arthens formulerar sig nämligen som om han recenserade skönlitteratur, och bara det hade räckt för att geniförklara honom – att skriva så utan att någonsin se på eller ta i en tomat är en lika tragisk som enastående bedrift. Kan man vara så begåvad och samtidigt så blind för tingen omkring sig? har jag ofta undrat när jag ser honom gå förbi med sin stora högfärdsnäsa. Det verkar inte bättre. Somliga saknar förmåga att uppfatta essensen och andemeningen i det de ser framför sig och ägnar sig livet igenom åt att orera om människor som om det gällde robotar, och om föremål som om de saknade själ och kunde sammanfattas i några enkla uppdiktade fraser.