Personligt

Ur Lee Childs bok Personligt (Jack Reacher berättar):

Gångjärnen i dörren på passagerarsidan var mer rost än lera och jag tvingades ta i ordentligt. Den gnisslade till och jag fick upp den en liten bit, så att jag nätt och jämnt kunde glida in från sidan, och jag noterade att Casey Nice gjorde precis likadant på sin sida och att det såg ut som om vi dansade limbo mot varandra. Det fanns inga säkerhetsbälten. Inga stolar heller, för den delen. Bara en utnött grön tygremsa spänd över en rörformad metallram.

Men efter en hel del smällande och fräsande startade motorn till slut, vattensjuk och hackig, och gick på tomgång. Kraftöverföringen var långsammare än postväsendet. Det skramlade om växelspaken när hon la i backen och alla mekaniska delar inuti fordonet förrättade upprop och räknade antalet närvarande ledamöter och började fatta beslut om vad de skulle göra. Det krävde tydligen en lång debatt, för det tog flera sekunder innan fordonet rörde sig bakåt. Hon svängde på ratten, vilket såg ut att vara ett hårt arbete, och så la hon med kraft i driveläget, och först fick backningskommittén runda av sitt arbete och godkänna protokollet och lämna salen och därefter kunde framåtteamet ta över och göra sig bekväma, och en motion framställdes, diskuterades och bifölls. Fler sekunder passerade, sedan rörde sig bilen framåt, till en början långsamt och stammande men sedan fick den upp farten och rullade obevekligt i riktning mot grinden.

”Du skulle ha stulit John Kotts gamla blå pickup. Det hade varit en rejäl uppgradering”, sa jag.
”Den här tar mig från A till B.”
”Vad händer om du ska till C eller D?”

------------------------------------------------
En helt underbar, rolig och underfundig beskrivning av hur den gamla bilen, rishögen, går igång och ansträngt rullar bakåt och sedan framåt i sakta mak. I en för övrigt otroligt bra deckare.