Sol lucet omnibus – "Solen lyser på alla"

Solen lyser på alla, både onda och goda.
Solen går upp varje morgon, oavsett om vi känner för det eller ej.
Den frågar inte, utan har sin egen existens,
sin egen självklara plats.
Vi talar ibland om en livsåskådning som är heliocentrisk,
i motsats till geocentrisk eller egocentrisk. Solen är centrum,
omkring vilken andra himlakroppar rör sig.
Att ifrågasätta solens existens eller plats eller
tänka “hur vågar den gå upp utan att fråga mig” -
vore enbart bevis på stora intellektuella brister
och total avsaknad av ödmjukhet inför livets storheter och axiom.

Detsamma tänker jag om våra tankar om Gud.
Om jag - som en liten människa i en stor värld, i ett ännu större universum,
tänker den ifrågasättande tanken att Gud inte finns,
då är jag och petar på en avgörande faktor i tillvaron,
och mitt petande innebär i klartext att jag reser mig upp mot
det Högsta jag kan resa mig upp emot.
Jag ifrågasätter solen och dess existens.
Jag, en liten människa, ställer mig upp i min fulla längd och
når så där 180 cm över jordskorpan,
och med mina sinnen försöker jag bortförklara, bortrationalisera Gud.
Det är ungefär som att ett barn ifrågasätter sina föräldrars existens.
“Skulle jag komma från den mannen och den kvinnan?”
“Jag som är så framgångsrik, jag som har sådan makt, sådan integritet, sådan ställning,
skulle jag härstamma från dem? Jag har ju skapat allt detta som jag är och har, på egen hand.”

Perspektiven förskjuts i detta ögonblick, någonting slår mig. Kan det vara så att Någon var före mig, att Någon tänkte en tanke om mitt liv, att Någon beredde min personlighet och som gav mig en valmöjlighet att gå in i en livsplan?

“Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.” (Jer. 29:11)

Mönsterbild

Mönster i vatten. En god vän tog bilden.

Att känna sig som ett vrak

Ibland blir det så.

Spindelns väv

Sine metu - “Utan fruktan”

Som höstens skälvande asplöv
darrar jag ibland mitt i livet
mitt ibland intryck och åsikter
och fruktan som kan drabba mig.

Men lövet hänger kvar i sin stjälk
darrar och svänger, hit och dit
men ändå fäst i en trygg förankring
den förblir där den växer och växer där den förblir.

Att leva utan fruktan
är tillståndet då allt har sin rätta plats
sin rätta vikt, sin naturlighet
med respekt för livet och döden.

Fruktan är
en grundläggande reaktion på fara eller hot
står det i ordböcker och på psykologsidor,
något naturligt för människor och djur.

Djuren reagerar på det konkreta,
det de ser, hör och känner omkring sig,
vi också, men med tillägget
att vi kan associera och tänka vidare på konsekvenser och följder.

När associationernas hjul börjar rulla,
är de svåra att stoppa,
särskilt om vi är nedsatta och tröttkörda,
då bubblor olika katastrofscenarier upp ur vårt innersta.

Att leva utan fruktan,
är en gåva.
Det är en följd av att någonting jag vilar i
är större än det som gör mig rädd.

Till att börja med är det ett val
och fortsättningsvis är det ett val
och att ha det så kontinuerligt är ett medvetet val
och slutmålet är konsekvensen av ett val.
Varför gör ni er bekymmer för morgondagen?
Varför tänker ni och adderar ihop den ena olyckan med den andra?
Varför är ni så darrande, när ni vet att ert liv hänger på en livstråd
som har kontakt med stammen, trädet, dess upphov?

Darra när du behöver
darra när det blåser snålt och illa omkring dig
och vet att livet håller dig
i sitt grepp.

Utan fruktan. Sine metu.

Komma upp sig i smöret

Bild från pixabay.com

Det betyder egentligen att få det riktigt bra. När man förr i tiden satt runt matbordet, åt alla ur samma grötkastrull eller samma grötbunke, och då kunde det ibland hända att man bara hade en enda slev, och när man tagit sig en slev, skickade man den vidare till nästa person runt bordet och på så sätt fick man sig “en släng av sleven”. Ju längre tid man åt av gröten, närmade man sig mitten och där låg den härliga, stora smörklicken, och när man hade ätit sig ända in dit, då sades man vara “uppe i smöret”.

På andra språk finns ungefär samma betydelse, men det uttrycks med andra metaforer: vara på lätta gatan (engelska: Be on Easy street), sitta på fläsket (danska), sitta i ullen (tyska) och rulla sig som en ost i smöret (ryska).

(källa: Svenska uttryck och deras ursprung. Kerstin Johanson)

Höstskönhet (15)

Två bäbisar resonerar

Texten lästes av vår körledare. Tänkvärd.

Fimpa för gott för något gott: miljön och hälsan

Höstskönhet (14)

Lyckebyån

Rom byggdes inte på en dag

Roma uno die non est condita – "Rom byggdes inte på en dag"
är ett ordspråk som styrker behovet av tid för att skapa stora ting.

Tålamod är ett viktigt ord
en bristvara mer och mer
på västerländsk jord.
Tålamod - att kunna vänta
att låta tiden stilla släntra
ta emot dagen när något ska ske.

Tålamod är att låta skapandet
ta tiden som behövs
för att det som är moget
ska kunna födas.
Ingenting byggs på en dag.
Städer, hus, industrier, förtroenden,
allt tar tid i anspråk,
allt behöver utrymme i praktik och tanke.

Tålamod - modet att tåla väntandet.
Modet att vara stilla i strömmen av
känslor och andras röster.
Det som är bråttom är sällan viktigt,
och det som är viktigt är sällan bråttom,
påstås Churchill ha sagt.
Livet har lärt mig att hans utsaga
stämmer överens med verkligheten.

Låt saken vila
låt saken bero
låt den växa i fred och stillhet
det är tålamodets innersta kärna
och budskap.
Livet hinner.
Tålamodet vinner.

--------------------------------------------------------

Wikipedia:
Ab urbe condita (uttalas [ab 'orbe 'kåndita], är latin för 'från stadens grundläggning', och syftar på Roms grundande, enligt traditionen år 753 f.Kr., och är benämningen på den klassiska romerska tideräkningen År 2018 i den gregorianska kalendern är 2771 om man räknar "Ab urbe condita".

Vanligare var dock att romarna benämnde åren efter vilka som var konsuler eller, under kejsartiden, utifrån antal år en kejsare hade regerat.[2]

Prepositionen a eller ab betyder 'från', substantivet urbs 'stad' och adjektivet conditus 'grundad'. I den här latinska meningen beskriver ett adjektiv ett feminint substantiv, därför ändras adjektivets genus från maskulint till feminint. På grund av prepositionen i den här meningen ändras urbs condita från nominativform till ablativform: urbe condita. Meningen betyder då ordagrant 'från den grundade staden'.

Rom. Bild från pixabay.com

Höstskönhet (13)

Gå stapplande

Det är bättre att gå stapplande på den rätta vägen än att med fasta steg gå vilse.

(Augustinus)

Vägg med fönster

Allt okänt tas för storartat - Omne ignotum pro magnifico

Omne ignotum pro magnifico – "Allt okänt tas för storartat"

När vi hör om något nytt, får vi en känsla av att det är något stort och märkvärdigt: det där vi inte vetat något om sedan tidigare. Det okända är något storartat. Samma känsla som man kan ha när man för första gången möter en intressant person, eller en känd person, eller en beryktad person. Det är något storartat i att just jag får möta denne eller denna människa. Likaså kan det vara så med platser; omtalade och omskrivna städer och exotiska ställen, att de har en tendens att växa inom oss, tills de får ett mytiskt skimmer över sig. Detsamma gäller i högsta grad människor vi hör talas om, sådana som folk vi känner talar om och har mött och som beskrivits för oss i antingen goda eller dåliga ordalag. Det okända växer. Det för oss okända och ovissa blir inom oss i någon mening storartat. Se bara på turistbroschyrer och marknadsföringsannonser om platser, bilar eller upplevelser. De målar upp - gärna i allsköns färger och klatschiga kulörter - en bild som ger oss en vinkling av det där resmålet vi bara MÅSTE åka till, uppleva, se och höra. En bild, kanske ett par tre bilder till på samma resmål, bil, upplevelse - och vi är sålda. Vi har fått ta del av det okända - och det är storartat.

Vår erfarenhet dock, säger oss någonting som vi (nog) aldrig lär oss något av, för vi vill bli lurade, vi längtar efter det där okända, det  där exotiska, det där ouppnåeliga, det där storartade som vi bara sett på bild, känt doften av, hört berättas om, anat via någons vittnesmål, ett TV-program eller en färgfylld poster eller flyer (som reklamblad kallas nuförtiden). Det mesta låter bättre på ett annat språk. Hur kul låter reklamblad, när vi kan dela ut flyers?

Är det inte samma sak med vår tro, när vi berättar för någon om Jesus Kristus? Är vår berättelse som en orealistisk flyer eller ett sant och visst vittnesbörd om en verklighet med alla olika aspekter inräknade och omvittnade? För det har - i alla fall min erfarenhet lärt mig - visat sig att det där, för mig okända som var så stortartat innan jag väl var där, inte var så storartat, så exotiskt, så spännande som jag i förstone trott och känt. När vardagen kommer ifatt, när resan är över, när man levt i ett förhållande under lång tid, när bilen är smutsig och rätt så repig eller upplevelsen av fallskärmshoppet har klingat av - vad händer då? Ska jag börja jaga nästa upplevelse? Nästa okända plats? Nästa upphöjda och ouppnåeliga person?

Jag tror att det inom oss bor en längtan någonstans om att komma förbi det där okända som hägrar och lockar, och som ur ekonomisk synvinkel styr stora delar av den samhälleliga ekonomin; en längtan efter att komma hem. Komma hem. Komma till oss själva. Upptäcka det som inte jagar oss, som vill styra oss iväg åt alla andra håll, utan som kallar på oss att landa, att vara, att bli ett med oss själva, att hitta hem.

Som när ett barn kommer hem om kvällen, och möts av en vänlig famn, så var det för mig att komma till Gud, och jag kände att där hörde jag hemma. Där fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände: här är jag hemma. Jag vill vara ett barn i Guds hem. 
(Göte Strandsjö)

Storartat - och realistiskt. 

Höstskönhet (12)

Great things

All great things are simple
and many can be expressed in single words:
freedom, justice, honor, duty, mercy, hope.

(Winston Churchill)

Fiat lux

Fiat lux – "Varde ljus"

Wikipedia:
De tidigaste kända fiatpengarna kommer från Yuandynastin, i Kina.
Fiatpengar är pengar som har ett värde enbart på grund av att den institution som ger ut dessa pengar säger att de är värda något. Institutionen är i praktiken alltid en stat. Fiatpengar saknar myntfot eller sägs ha pappersmyntfot och har endast begränsad täckning av till exempel en guldreserv.

Ordet fiat kommer från latin och är en konjunktivform av verbet "göra". Betydelsen är ungefär "Låt det bli gjort." De flesta valutor i världen idag är fiatpengar, till exempel amerikanska dollar, euro och svenska kronor. 

Inte visste jag att det fanns ett bilmärke i bibeltexterna. Jo då, hela den Goda Boken närmast inleds med ett bilmärke: Fiat. Helt otroligt.
Ordet fiat är en konjunktivform av verbet “göra”, ungefär: Låt det ske.

Fiat lux.
Varde ljus.

Allsmäktiga ord i en värld av kaos.
Där allt var öde och tomt,  där och då sa Han de mäktiga orden: fiat lux. Varde ljus.
Och den annars mycket mörka jorden och världen badade plötsligt i ljus.

I vår tid längtar vi efter dessa ord i länder, städer och sammanhang där människor ska samspela, samverka och kunna lita på varandra. Vi längtar efter att höra orden och uppleva deras skapande verkan i våra egna liv och i de människors liv som står oss nära.
Fiat lux. Varde ljus.

Idag har någon sagt sitt Fiat lux, Varde ljus -
för solen har gått upp, en ny dag har grytt
Solen skiner över vackert höstfärgad jord,
det är som om skapelsemorgonens mirakel sker
gång på gång. Igen och igen. Här och där. Då och nu.

Han som upprätthåller allt, han talar gång på gång. Han vänder sitt ansikte till oss och uttalar de mäktiga och förvandlande orden. Fiat lux. Varde ljus. Och det blir ljus. Det blir ljust. Det blir morgon. Det blir dag. Det är märkligt att ur inre, mänskligt kaos - vilket jag upplevde igår kväll och denna natt - kan födas och höras ord som skapar. Det upplever jag just nu. Det är ett mirakel. Jag är Så tacksam.

Fiat lux. Varde ljus. Och det blev ljus. Det blev ljust.

Look at the stars

Från kaffebryggaren på jobbet.

Pytt pytt kommer aldrig igen

Höstskönhet (11)

Home is....

Memento vivere - “Kom ihåg att leva”

Det ljusnar.

Memento vivere -
vi uppmanas att inte glömma bort
att komma ihåg
att leva.

Alla de här dagarna som kommer och går
alla de här övningarna som jag kommer till
alla de här människorna runt omkring
är en del av det jag kallar mitt liv.
Att leva är att inte bara finnas
inte bara att existera som en amöba
eller ett embryo till något annat,
utan ett liv som är nu.

Alla de här arbetsdagarna jag vaknar till
alla de där måltiderna jag äter,
allt tillhör det jag kallar mitt liv.
Alla gånger jag vaknar och slår upp mina ögon
är en del av mitt liv, alla tillfällen då jag kör min bil eller går på toa, är delar av mitt liv.
Hur lätt är det inte att glömma bort att komma ihåg att i alla dessa enkla, vardagliga och triviala ting
LEVA.

Hur lätt är det inte att tappa bort reflektionen,
tappa bort eftertanken, både före och efter, och bara leva mainstream - låta tiden rinna iväg, som vattnet från en kran som råkar
stå på i ett avskilt tvättställ längst bort i korridoren.

Hur svårt är det inte att ta tag i nuet, som rinner mellan mina fingrar hela tiden, som ABBA-Agneta sjunger om sin lilla dotter som fått sin första ryggsäck och ska själv ta sig till sin första skoldag, hon vänder - bara en gång - och vinkar för att sen blicka framåt mot skolan och mot sin egen framtid; mamma står kvar på trappan och ser henne försvinna och orden kommer över hennes läppar samtidigt som tårarna rinner ner för kinderna i morgonljuset: slipping through my fingers all the time….

Kom ihåg att leva. Kom ihåg att leva idag. Glöm inte bort att komma ihåg att LEVA just här och nu, och inte tänka: sen. Eller: senare. Eller till helgen. Eller när det eller det har skett - då!

Nej, tänk: NU. Tänk: HÄR.

Memento vivere. Kom ihåg att leva.

Där man minst av allt anar det kan det växa

Asfaltsdjungeln.

Brittsommar och indiansommar

• Att Birgittadagen infaller just den 7 oktober hänger samman med att påven i Rom, Bonifatius IX, helgonförklarade Birgitta den 7 oktober 1391.

• Det tidigaste belägget för ordet brittsommar är, enligt Svenska akademiens ordbok, dock från 1856. Det äldre uttrycket brittmässesommar finns belagt tidigare, och kan härröra från en tid när den julianska kalendern fortfarande gällde i Sverige.

• Under heliga Birgittas 1300-tal motsvarade den 7 oktober rent astronomiskt den 15 oktober enligt den nuvarande gregorianska kalendern.

• Även i andra europeiska länder har olika helgon kopplats samman med sommarlikt väder under hösten, som exempelvis Sankt Martin (Mårten) och Lukas.

• Det är bara i Sverige och svenskspråkiga delen av Finland som uttrycket brittsommar förekommer. I Norge och Danmark lånar man in det anglosaxiska uttrycket indiansommar. Skillnaden ligger i att indiansommaren inte är knuten till en speciell dag i almanackan.

• Meteorologisk statistik visar att man kan ana sig till en något högre temperatur i början av oktober. ”Det är dock svårt att förstå vad orsaken till detta skulle vara, och det troligaste är att det trots allt är betingat av slumpen”, uppger SMHI.

• En genomgång av månadskrönikorna i SMHI:s tidskrift ”Väder och Vatten” 1984–2007 visar att klimatologerna ansett att brittsommar inträffat åren 1985, 1986, 1990, 1991, 1993, 1994, 1995, 1996 och 2005.

(Källa: SMHI:s faktablad ”Brittsommar” från 2008)

Blommor på soptippen

De sprider sitt ljus och sin skönhet, mitt i den smutsiga omgivningen.

Vi kan göra detsamma.

Ab imo pectore

Ab imo pectore – "Av hela mitt hjärta".

Bild från pixabay.com

Av 1000 halvhjärtade kan det aldrig bli en helhjärtad, var det någon som sa till mig.
Under livet har jag tänkt på det och upptäckt att det är sant.
Anledningen till att man är halvhjärtad kan skifta.
Rädsla för att hänge mig, att överlåta mig
kan orsaka låsningar.
Att inte ge sig själv tid, kan vara en del av halvhjärtenheten.
Att vara så uppbunden av plikter, och andras förväntningar kan leda till halvhjärtenhet, även om det är en framtvingad sådan. Tvekan med frågan: vågar jag ta steget fullt ut? kan vara grund för halvhjärtenhet.

Den gode Jakob i The good Book, menar att ett hjärta som kastas hit, än dit, likt vågor på havet, säger oss att hjärtat är delat, och därmed är personen halvhjärtad.
Att veta vad man vill. Att köra åt ett håll. Att inte dela upp sig på flera livsteman.
Hjärtat kan få vara helt. Ett mål. En inriktning.

Detta mål kan ha olika namn. Att ha en inriktning betyder kanske inte alltid vad alla
andra tänker och tycker. Målet kan heta öppenhet. Att inte vara färdig. Någon som talade på P1 i radio häromdagen kl. 6.50 i programmet Tankar för dagen uttalade en önskan om att bli vis. Inte klok, utan vis. Inte beläst, utan vis. Han hade kommit fram till att vishet för honom började framstå som förmågan att kunna vara tyst, kunna lyssna och att orka förbli i någons smärta.

Uttrycket Ab imo pectore användes under sista seklet före Kristi födelse av kejsar Ceasar och hans vänner i det forntida Rom. De kunde se på varann och lägga sin högra hand över sitt hjärta och uttala orden Ab imo pectore, Av hela hjärtat.

Kanske är det inte så dumt att göra så och att säga så. Inte så dumt att leva så: Av hela hjärtat.
När en påve utser kardinaler (präster inom katolska kyrkan) använder han orden: In pectore - dvs. kallelsen du bär, finns I ditt hjärta. Jag är inte katolik, och jag är väldigt katt-olik, men orden om hjärtat berörde mig. In pectore.

Carola sjunger i en sång som vi visst ska få vara med och sjunga i under höstkonserten: Så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord, så länge mitt hjärta slår, vill jag leva, leva för Dig.
Jesus säger: vad ditt hjärta är fullt av, det talar munnen. Det som hjärtat är uppfyllt av, är det som kommer ut från mig i ord och handlingar.

Ab imo pectore. Av hela hjärtat. Så vill jag leva.

Höstskönhet (10)

Höstskönhet (9)

Höstskönhet (8)

Tänkvärt

Tänkvärd text från kaffebryggaren på jobbet.