Droppar på glas

Droppar på glas, mörker och ljus där utanför. Allting ser suddigt ut och förefaller oklart och otydligt. Den raka stolpen med gatlyktan i överkant, de mörklagda träden i fjärran, ljusrampen i förgrunden och huset med sina upplysta fönster anas i kanten. Men allt detta är från min horisont. Det är min verklighet. Det är så jag ser det. Men är allting så oklart som det ser ut, eller är det bara min egen version av verkligheten? Otvivelaktligen är det så. Detta är min syn, min bild, mitt perspektiv på tillvaron just i ögonblicket då bilden tas.

Men stämmer den bilden? Jo, det gör den ur ett subjektivt perspektiv. Och ur ett mer objektivt perspektiv - sett med ögonen på någon som står utanför denna glasruta - stämmer inte alla de där suddiga och otydliga detaljerna med sakernas egentliga tillstånd. Huset, träden, gatlyktan är inte alls suddiga, de är skarpa och allt ser egentligen ut som vanligt. Inifrån eller utifrån. Subjektivt eller objektivt. Instängt eller utifrån sett. Då tänker jag vidare: hur ofta är det så här i våra liv? I våra relationer? I våra arbeten? I känslor och intellekt?