Osynlig skrift

Med utgångsläge ur dikten Längre in av Tomas Tranströmer


[...]
Plötsligt är den röda solen

Bild från Pixabay.com

mitt framför vindrutan
och strömmar in.
Jag är genomlyst
och en skrift blir synlig
inne i mig
ord med osynligt bläck
som framträder
då papperet hålls över elden!
[...]
--------------------------------------------------------

Min reflektion:

Orden om den röda solen
som drabbar bilföraren,
drabbar mig i detta nu,
Den plötsliga insikten om
vad livet är
vad livet ger
vad ögonen ser
vad öronen hör
är omvälvande.
Lite krävande, utan att vara kvävande.
Befriande, bekräftande, bedårande, besinnande, benådande.

Att plötsligt vara genomlyst,
genomtittad, genomgången,
av högre instans
gör ont, men skönt ont.
Något vackert framträder,
som varit dolt,
som legat i träda,
som varit tyst som en rädd mus
inför kattdjuren med skarpa klor och mobbningsskratten
som ekar mellan trädstammar och husväggar.

Ett osynlig brev, en skrift på insidan
som behöver genomlysning för att synas,
eldens lågor som underifrån får papperet att bli
genomskinligt och läsbart, får den osynliga skriften
att framträda.

Ett brev från någon, till någon.
Skriften är som en vattenstämpel
i mitt liv.
En vattenstämpel som träder fram
när förutsättningarna är för handen.
Stämpeln handlar om valör och tillhörighet.
Ett oändligt värde
en hög tillhörighet, en högre tillhörighet
som gör mig annorlunda i världen.
Jag vill tillhöra de äkta
de som andas frihetens luft och syre
äktheten som gör att jag inte behöver
konfrontera och leva på någon annans
bekostnad. Parasitera.
Jag har mitt eget liv, mitt eget själv.
Mitt eget skälvande jag.
Men det är mitt eget, som ingen kan ta
ifrån mig.