Horace Engdahl, omskakande ord om Obehövligheten:
[...]
I rulltrappan ner till Hemköp ser jag ett yngre par, den ena som en skugga bakom den andra, den andra liksom med sin skugga framför sig, ordlöst hoplänkade utan att röra vid varandra – denna närhet, synlig för alla, omöjlig att missta sig på, en aura som gör dem oåtkomliga. Jag vet att lycka är att vara nödvändig för någon som i sin tur är nödvändig för mig. Men vi rör oss obevekligt mot obehövligheten. Det är som att vara fångad av en stark ström. Man orkar ro emot en stund men inte länge.
Obehövligheten – vilken enorm klass av människor! Alla som ingen vill sysselsätta. Alla som ingen vill hänga med. Alla som ingen tittar på. De glanslösa, de lågpresterande, folk som går med kryckor. De som ser för trista ut för att duga som sexobjekt. De som kommer till vårt land utan att någon har bett dem. De som tappat stinget. De som steg för steg, till en början omärkligt för dem själva, har upphört att vara nödvändiga i sina sociala funktioner, för sina vänner, i sina familjer. De som kan ligga döda i en vecka utan att hittas av någon. Legenderna. Hedersledamöterna.
Vilken armé i natten!
Vi känner igen varandra och ler urskuldande åt varandra, utan att det gör oss det minsta nödvändiga. De obehövliga kan aldrig förenas, det ligger i sakens natur. Vi är inte intresserade av varandra. Vi ser med trånad på de nödvändiga. Så tror jag att det är i Hades. De döda är inte intresserade av varandra, de väntar tålmodigt på besök av de levande, som i Odysseen.
Ibland vill de nödvändiga höra oss berätta om hur det var när vi själva var nödvändiga. Det är snart gjort. Sedan får vi gå.
Varför fyller det oss med ångest att vi plötsligt tar så litet plats i andra människors tankar? [...]
------------------
Du vet väl om att Du är värdefull, att Du är viktig här och nu
att Du är älskad för din egen skull för ingen annan är som Du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar