Han drog på sig löparmunderingen och gav sig sedan iväg på en runda. The loneliness of the longdistance runner, brukade Jonathan påpeka ibland. En film från sextiotalet om en ung brottsling som genom långdistanslöpandet höll sitt inre helvete i schack. När han kom ner till Söder Mälarstrand kickade endorfinet in och han kom in i en ny andning. Allt gick liksom av sig själv. Han tänkte inte på något. Han såg knappt de vackra båtarna utmed Reimers kanal, eller det gamla fängelset och de ockrafärgade sjuttonhundratals-byggnaderna på Långholmen. Han borrade ner huvudet och sprang. Han hade ingen klocka eller pulsmätare eller brydde sig om vilken tid han sprang på, allt var intuitivt. Allt var improviserat. Och han stannade aldrig under löpningen för en fika eller för att njuta av den gula stadens stiliga domäner.Han lufsade på tills det var dags att vända hemåt. Eller om han sprang efter jobbet, tills han var tillbaka på Polishuset. Eller om han sprang i Roslagens terräng tills han var tillbaka på Kattnäs. Det var där han lärt sig springa. Han hade, efter ett gräl mellan hans mamma och Jonathan, bara givit sig iväg och sprungit och sprungit tills han nästan föll död ner. Rest sig upp och tagit sig tillbaka till föräldrarna som oavvänt sett på honom som om inget hade hänt. Men något hade hänt med honom när han sprang. Något som handlade om frihet och sitt eget vara, om sin kropp och om den behagliga känslan av stillhet när han löpt sitt pass. Det var svårt att förklara, han kunde i alla fall inte det, men det var som ett slags reningsbad. Och ett sådant behövde han hela tiden, det visste han.
Efteråt duschade han, klädde sig i linnekavaj och chinos.
-----------------------------
Jag rekommenderar boken å det allra varmaste. Spännande och välskriven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar