Ur boken Löparens hjärta av Markus Torgeby:Björkarna har fortfarande inte slagit ut, men det är nära nu. Jag springer genom skogen, duckar under granarna. Det regnar och jag är blöt, men jag fryser inte, regnet är milt.
På Hållandsgården ber jag om att få låna en telefon, det var länge sedan jag pratade med morfar. Mormor svarar.
– Morfar ligger och sover, säger hon. Han har varit ute och fiskat makrill i natt. Det luktar fisk i hela källaren.
– Som vanligt då, säger jag.
Vi pratar en stund om mamma, att hon mest ligger på soffan och vilar. Hur konstigt det känns att hon är så sjuk. Sedan säger mormor:
– Markus, vad håller du på med egentligen? Varför bor du ensam ute i skogen? Vi lever ju inte på stenåldern längre. När jag var barn fick vi hämta vatten ur brunnen och bära in ved varje dag. Det var ett väldigt slit. Skönt att slippa.
– Jag förstår det, säger jag, men skogen, mörkret och kylan hjälper mig att hitta min riktning.
– Vad är det för prat? Kan du inte göra det när du bor som vanligt, då?
– Jag tror inte det.
– Jag förstår mig inte på dig, Markus. Varför måste du alltid överdriva så mycket? Varför kan du inte vara som alla andra?
– Jag vet inte, svarar jag. Måste gå nu, hälsa morfar
Himlen är mörk när jag springer tillbaka genom skogen. Jag förstår att mormor tycker att jag är märklig, att jag är en bakåtsträvare. Men jag bor här för att jag vill. Jag lever inte på någon annan, jag klarar mig själv med små medel. Och det är lugnt i huvudet, inte så många tankar som fladdrar omkring.
----------------------------------
En tänkvärd bok om en människas resa till sig själv. Läs den. Det och mycket mer än så är den värd.
Läs mer om boken: http://www.vildstjarna.se/2015/12/19/loparens-hjarta/
Och se dokumentären: https://urskola.se/Produkter/189136-En-bok-en-forfattare-Loparens-hjarta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar