In my Fathers eyes

En vacker, stilla morgon mötte mig utanför husdörren. När jag började köra över bron, såg jag åt öster och konstaterade två saker; vattnet var helt vindstilla och solen höll på att gå upp över horisonten, ackompanjerad av ett vackert rosa skimmer. På bron finns två små parkeringsfickor, och jag svängde in på den ena i min färdriktning, klev ur bilen och stod bara en stund  och njöt av morgonens magi. Jag tänkte: “hinner jag inte stanna upp och se och uppleva detta, då är det något fel. Låt mig aldrig ha så mycket att göra eller bekymra mig för, så att jag inte har tid för dessa små pauser och stopp i livet”. Jag uppfattade stunden nästan som ett löfte till mig själv i detta ögonblick: “ta den tid du behöver för inbromsning och ta tillbaka perspektivet på ditt liv och tillvaron”.  Jag kände en förunderlig känsla av ro och vila inom mig.

När jag kom in i kommunhuset och gick korridoren fram, kom det en enkel mening inom mig, ungefär med dessa ord: “sitt still i båten, vila i Försynen, låt det ske som sker, låt det öppna sig som ska öppna sig, du varken behöver eller kan påverka så mycket i din omgivning, det vilar i någon Annans händer”. Jag vill tro att det är min Faders röst jag hör. Och orden dröjer kvar inom mig. Jag är tacksam. Och överlämnar mitt liv i Dina händer. Jag lyssnar på Eric Clapton som sjunger:

When I look into my fathers eyes. My fathers eyes.
When I look into my fathers eyes. My fathers eyes.

Och känner frid inom mig.