Fasthet i orolig tid

I Ps. 11 läser vi:

När grundvalarna raseras,
vad kan då den rättfärdige göra?"
Herren är i sitt heliga tempel,
Herrens tron är i himlen.
Hans ögon ser,
hans blickar prövar
människors barn.

Dessa ord andas förtröstan och stabilitet. De talar om att det finns Någon som är oförändrad över tid, trots tiden olika skeden, faser och fasor. När allting omkring mig och oss raseras och vi undrar i vårt stilla eller oroliga sinne: vad kan jag göra, vad finns att göra? Då träder bilden fram av Någon som Är, Någon som Ser, Någon som Gör något. Herren är i sitt heliga tempel, hans ögon ser och hans blickar ser människors barn (säkert för att se vilka som valt att söka hans ansikte), Det finns även i texten en aspekt av höghet, upphöjdhet, och överblick, vilket jag kan sakna många gånger, i många situationer. När grundvalar och det som jag skulle vilja betrakta som “säkert” vacklar på ett personligt plan, vad kan jag göra då? Jo, jag kan förtrösta på honom “hos vilken ingen förändring sker, och ingen växling av ljus och mörker äger rum” (Jak. 1:17). Han är fastare än klippan, säkrare än urberget, stadigare än själva marken under mina fötter.