Om kvinnor och män som (inte) läser och skriver

I nättidningen dn.se kan vi läsa om hur utvecklingen ser när det gäller vilka som läser böcker och vilka som skriver böcker (https://www.dn.se/kultur-noje/asa-beckman-odesdigert).
Åsa Beckman skriver:

[...] Siffrorna är också glädjande för alla kvinnor som köper, läser och lånar böcker. Detta tappra släkte som i decennier läst manliga författare och lärt sig att översätta deras erfarenheter till sina. Nu skapas en litteratur som också formulerar det som kan vara specifikt i kvinnors liv.

Men ungefär där slutar glädjeropen.

För litteraturen lever och utvecklas av att så många röster som möjligt hörs. Det är i längden precis lika illa om den domineras av kvinnor som av män, liksom av en speciell klass eller etnicitet.

Och för mäns läsning är siffrorna ödesdigra. Vi vet att män tenderar att läsa män. De har aldrig behövt träna upp förmågan att läsa kvinnliga författare. Därför är risken stor att män, som redan i dag läser mindre skönlitteratur än kvinnor, kommer att läsa ännu mindre.

Det är illa. Litteratur är ett oslagbart sätt att förstå vad det är att vara människa. Genom den tar vi läsare del av upplevelser och tankegångar som inte är våra egna. Det utvecklar empati.

”Jag vet faktisk inte hur männen ska komma tillbaka”, säger Niklas Åkesson vid skrivarlinjen på Skurups folkhögskola i artikeln här intill. Nej, inte heller jag vet det. Men jag vet att jag inte ser fram emot att leva i en värld där halva befolkningen är existentiellt obildad.