Om jag sitter eller står vet du det,du förstår mina tankar fjärran ifrån.
Om jag går eller ligger ser du det,
med alla mina vägar är du förtrogen.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt om det.
Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
Den kunskapen är för underbar
för mig, den är så hög att jag inte kan
fatta den.
Vart kan jag gå för din Ande,
vart kan jag fly för ditt ansikte?
Stiger jag upp till himlen
är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket
är du där. Tar jag morgonrodnadens vingar,
gör jag mig en boning ytterst i havet,
ska också där din hand leda mig
och din högra hand hålla mig.
Säger jag: "Låt mörker täcka mig och ljuset
bli natt omkring mig",
så är inte mörkret mörkt för dig.
Natten lyser som dagen, mörkret är som ljuset.
Du har skapat mina njurar, du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.
Underbara är dina verk, min själ vet det så väl.
Benen i min kropp var inte osynliga för dig
när jag formades i det fördolda,
när jag bildades i jordens djup.
Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster.
Alla mina dagar blev skrivna
i din bok, formade innan någon av dem
hade kommit. Hur ofattbara är inte dina tankar
för mig, Gud, hur väldig är inte deras mångfald!
Räknar jag dem är de fler än sandkornen.
När jag vaknar är jag kvar hos dig.
(Psaltaren 139, en psalm skriven av Davids hand)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar