Alfabetets sista bokstav är Ö och den härstammar från digrafen oe. Bokstaven ö uppkom av att man under 1500-talet satte ett litet e över o, vilket härstammar från tyska. Under medeltiden på svenska och fortfarande på danska och norska används ø som härstammar från o och e skrivna bredvid varandra som œ. (Ligaturen œ används i franska.) I frakturstil användes ett litet e ovanför ett o som beteckning för ö ända in på 1900-talet. I tysk skrivstil skrivs ett litet e med en n-liknande bokstav som något förenklad liknar två streck.
Användning
Ö används i estniska, finska, isländska, svenska, azerbajdzjanska, turkiska, tyska och ungerska (men har i tyskan inte status som en självständig bokstav). Bokstaven kan också dyka upp i exempelvis (äldre) engelska texter, då trema markerar dieresis, dvs. prickar sätts ut över en bokstav för att markera att den ska uttalas separat från bokstaven innan (ex. eng. coöperation).
Den motsvarande bokstaven i norska och danska är ø. I latin och franska används stundom œ.
I handskrift kan ö ibland se ut som ō eller õ.
Uttal
I svenska representerar ö en mellansluten främre rundad vokal (IPA: [ø], som ett vanligt långt ö) eller en mellanöppen dito ([œ], som ett kort ö, eller ö framför r). Vid nedteckning av dialektala uttal används ibland ô.
(källa: Wikipedia)
Vill du läsa om övriga bokstäver i det svenska alfabetet, sök uppe till vänster på min bloggsida, och använd sökordet: bokstaven
Alla bokstäver i alfabetet går att hitta på min bloggsida. De är var och en - precis som du och jag - viktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar